Den förra var Aki Kaurismäkis sympatiska drama, ”Mannen från Le Havre”, som man om man ville kunde se som en dystrare pendang till underbara, tragikomiska och av galenskap sprängfyllda Den goda fen.

Om Kaurismäkis film är ärtsoppan med fläsk och kummin är Abel och Gordon både galetter och crêpes, sylt, cider och varm punch.

Vårens bästa film hittills är en saga om en nattportier (Dominique Abel) som träffar en barfota varelse (Fiona Gordon) som ger honom tre önskningar. Två går i uppfyllelse omedelbart. Han får både en vespa och fri bensin livet ut. Och nattportieren blir förälskad.

Situationerna är sorgliga, roliga och ödesmättade, ett radband av slapstickkomiska pärlor, oerhört skickligt genomförda, nästan helt utan dialog och med ekvilibristisk fysisk expertis. Det är befogat att Abel och Gordons stil och nivå, med dans, dans, mim och utsökt komisk tajming ofta har liknats och jämförts vid Buster Keatons, Chaplins och Tatis. Men här är det dessutom modernare färger, smaker och dofter och också faktiskt en krydda av en kaurismäkisk, naiv svartsynthet som placerar handlingen i nutid, med allt vad det kan innebära av illegala flyktingar, sjukhusvistelser och borttappade spädbarn.

Det är en underbar och sällsynt förmån att få se en sådan här film på svenska biografer, även om nu aktuella ”The Artist” med sina tillbackablickar på en annan tid av skådespelare som främst fysiska konstnärer, på sätt och vis också är besläktad. Den goda fen får helt enkelt inte missas, alla verkliga älskare av film varnas härmed: undvik framtida grämelse, se Den goda fen på bio, fort, fort!