I år fyller dejtingappen Tinder tio år och den beskylls oftare än inte för att ligga bakom den moderna romantikens förfall. Tillsammans med andra liknande appar nämns den ofta i samband med varufiering av kärleken, incelkillar med noll matchningar, veliga kanskemän och som en eventuell spik i kistan för den fria sexualiteten.

Oändliga valmöjligheter banar också väg för att bli ratad gång på gång. Denna känsla, med en pandemi ovanpå, verkar ha gett en rejäl skjuts åt äktenskapsrealityserierna. Gift vid första ögonkastet pandemisäsonger var bland de mest sedda på svensk tv och första säsongen av Love is blind blev våren 2020:s givna snackisprogram.

Programmen strävar efter att vara dejtingapparnas antites: istället för att bara gå på utseende får man inte se sin potentiella partner alls och istället för svajpa och vela ska man gifta sig direkt. Resultatet haltar dock lite eftersom de par som inte gillar varandras utseende tenderar att fungera sämst och logiken bakom både apparna och realityserierna är att man kan skräddarsy sin partner – hitta nån som ”check all the boxes” för att låna ett vanligt förekommande uttryck i äktenskapsserierna.

Men inramningen kring både Love is blind och Gift vid första ögonkastet är en välvilligt hjälpande hand: ”Vi vet hur svårt det är därute, nu ska vi hjälpa er att hitta den stora kärleken”. Även om drama och konflikt är en viktig ingrediens tycks programmen ändå vilja att det ska gå bra för deltagarna.

Netflix nya hit The Ultimatum är något annat. Precis som Love is blind programleds det av äkta paret och tv-profilerna Vanessa och Nick Lachey (själv tidig äktenskapsrealitystjärna) och de redigeringsrumsvänliga metallglasen är med även här, men den grundläggande välvilligheten saknas.

Serien, som gick i mål förra veckan, följer sex par där ena parten vill gifta sig och har ställt ett ultimatum till den andre. För att få partnern att förstå att äktenskaplig monogami är den enda rätta vägen ska de separera, dejta de av motsatt kön i de andra paren en vecka och sedan flytta ihop med en av dem i tre veckor. Sedan ska de bo tre veckor med sin originalpartner och sedan välja vem man vill förlova sig med.

Snällhet som värde i dokusåpor tenderar att gå i vågor – efter en period med serier som fokuserar på fylla och svineri brukar något mysigt (kanske med Mark Levengood som programledare?) ta dess plats tills publiken vill se något mer extremt igen.

Underhållningsvärdet i The Ultimatum är såklart lika stort som i Love is blind – dramatik och mer eller mindre framtvingad personkemi är ett evighetskoncept, men premissen skulle kunna tyda på ett skifte. När man inte längre kan gömma suget efter drama bakom att det handlar om att hjälpa singlar hitta kärleken, utan har som enda tydlig röd tråd att skapa sexuellt kaos och svartsjuka – men med traditionellt äktenskap som slutmål kan man ana en ny gryning för den elakare, råare kärleksrealityn.