ETC:s och Leopard förlags ”Bokmassan” säger bara med namnet att ordets makt tilltalar oss alla också som ett kollektiv, och deras cirkustält på Heden är en blandning av sågspånsförväntan och vardagsrumscafe med ett digert program. Scener & samtal i bland annat Göteborgs litteraturhus – en redan etablerad scen – har ett imponerande skarpt program, så proppat att det måst tryckas med minsta stilen. Båda har gratis inträde.
Bokmässan i Göteborg har alltid varit en marknad – mässor är det – som har allt från specialnischade seminarier för lärare och bibliotekarier – offentlighetens första grindvakter mot extremism och utanförskap, som de kallas i en fin text av Patrik Lundberg i Aftonbladet – till de nyaste självhjälpsmyterna och de äldsta bibelsällskapen. I sina bästa stunder en plats för nyfikenhet, kunskap och upprymdhet, i sina värsta en syrefattig överprissatt konsumtionsmaskin.
Men när till och med litterära sällskap tar ställning, som Strindbergssällskapet som kräver att Nya Tider ger besked om Förintelsen, har något hänt som jag vill tro kan ge mera glöd än aska i offentligheten.
Högerextrema tidningen Nya tiders chefredaktör Vavra Suk ville i en intervju med Kulturnyheterna inte svara på om Förintelsen ägt rum och skriver nu under mässan på sin hemsida att ”tragedier som inträffat kan ingen göra något åt i dag”. Istället vill Suk att fokus riktas mot folkmord ”på kristna och jezider i Mellanöstern och afrikander i Sydafrika”.
LÄS MER: Nya tider och alternativa bokmässor – Så gick det till
Det är här striden utspelar sig nu: i en kamp om historiens bäring på nuet. Tar man högerextrema idéer om konspirationer från feminister, medier, kulturarbetare och klimatforskare på allvar ser man hur fascismens spöke åter riktar sitt hat mot det moderna, kosmopolitiska samhället. Ytterst mot muslimer, rasifierade, mot judar.
Det kan man prata om på olika sätt: och landets författare har valt just skilda sätt att manifestera sin avsky eller för den delen, sin rädsla, på.
Splittringen behöver alltså inte vara ett problem, men både före och under mässorna står det klart att den skapat djupa konflikter. De som deltar i mässan har beskyllts för att gå högerextremisters ärenden och de som valt att utebli för att inte ta debatten. När den egentliga konflikten är den mellan nazister och andra antidemokrater, och de som tror på mänskliga rättigheter och demokrati. Hade samtliga författare valt samma sätt att protestera hade det varit ett mer skrämmande uttryck för likriktning.
LÄS MER: Kulturnyheterna kartlägger: Det här är Nya tider
Johannes Anyurus roman ”De kommer drunkna i sina mödrars tårar” är ett av årets starkaste verk om tiden vi lever i just nu, där högerpopulism och islamism när varandras våld och rädslan växer. När nazistiska NMR först fick tillstånd att demonstrera utanför Göteborgs synagoga, och på den viktiga judiska försoningsdagen, Jom kippur, skrev Anyuru om hur vissa människors rädsla kan ligga till grund för lagstiftning och politik medan andras ignoreras. När tvärtom rädsla borde ses som ”en sorts mycket gammal kunskap.”
Den kunskapen finns i litteraturen, och det är för att människor vet det som allmänhetens köer till mässorna är så långa, och består av gamla, barn, rullstolar, kompiskluster, arbetskamrater som kompat ut ihop, tonårsgäng, fans och säkert tusentals blivande författare.
De vill höra orden om flykt och motstånd, som ”Sidonie & Nathalie” av Sigrid Combüchen, ”Sommaren, syster ” av Jerker Virdborg eller ”Rasha Alqasims” Jag matar kriget med dem jag älskar”.
Och det kan de göra, många författare medverkar på någon av mässorna, många på flera. Det är bara en författare jag saknar, men desto mera. Ständigt Nobelpristippade Ngugi Wa Thiongo kommer inte alls, utan vi får nöja oss med hans första till svenska översatta essäer i ”Se Afrika”.
Vi kan alltså tänka oss att Bokmässan i Göteborg, landets första och största, har imploderat för gott men att nya sköna sticklingar rotat sig. Centrum höll inte, men mångfalden blev större.
1930 års Nobelpristagare i litteratur, amerikanen Sinclair Lewis, skulle ha glatt sig åt att det talas. Hans satiriska roman från 1935, ”It can't happen here”, handlar om när en farlig clown blir president i USA, vald på löften om hat mot de främmande och återgång till fasta värden. Lewis hustru Dorothy Thomson blev utkastad ur Nazityskland 1934, och han skrev boken i stress för att han sett hur korta stegen mot en fascistisk stat var. Huvudpersonen journalisten Doremus Jessup anklagar sig själv, och alla rättänkande, som teg när demagogerna tog över.
I höst kommer ”Sånt händer inte här” i nyutgåva. På söndag vet vi vad som hände här, lördagen den 30 september.