På senare år har det varit mer tunnsått med stjärnor och i år dominerar svenska författare scenen mer än tidigare. En av de få kända utländska författarna , Colm Tóibín, har dessutom lämnat återbud. Det är sant att svenska läsare helst läser svenska författare, förlagsstatistiken talar där sitt entydiga språk, men det kan inte vara hela förklaringen, och i mer konspiratoriska stunder kan jag undra om inte det uteblivna Nobelpriset fått en och annan att tacka nej till årets mässa. Det har alltid varit lätt för svenska journalister att få intervjutid med framgångsrika utländska författare, lättare än för andra från lika små språkområden, och det har helt säkert med priset att göra. Om det inte delas ut finns inte lika stor anledning att lägga tid på marknadsföring i Sverige.

Bokmässans val av arrangörer och samarbetspartners har nog ändå störst betydelse för sammansättningen av medverkande författare.  Bokförlagen arrangerar mer än två tredjedelar av seminarierna och de bjuder jämförelsevis sällan in sina utländska författare. Några, till exempel Donna Leon, kommer inom ramen för deckarfestivalen Crimetime som är en del av årets mässa, en och annan barnboksillustratör kommer inom temat ”Bild”, men annars är det ont om internationella namn.

Forum för levande historia är med och arrangerar temat ”respekt” som samlar seminarier om rasism, radikalisering, populism, metoo-rörelsen och hbtq-frågor. Där bjuds författare in som har skrivit i dessa ämnen, som har ett angeläget ärende, men inte nödvändigtvis är så kända som Masha Gessen eller  årets ALMA-pristagare Jacqueline Woodson som också ryms inom temat.

Och visst finns nya namn som väcker intresse: Manal al Sharif från Saudiarabien som trotsat förbudet för kvinnor att köra bil och skrivit en bok om det. Eller Hector Abad, som skrivit en bok om sin far, mördad i Medellín  för tjugo år sedan. Och den stora grupp svenska författare som protesterade mot tidskriften Nya Tiders närvaro genom att utebli från  förra årets mässa är nu tillbaka.

Över huvud taget har bokmässan blivit en mötesplats för viktiga frågor snarare än för författare med internationell stjärnstatus. Det behöver inte innebära att litteraturens betydelse minskar!