Projektet är inspirerat av den franska konceptkonstnären Sophie Calles verk Equisite pain. Det ursprungliga verket uppkom när Sophie Calle blev dumpad och för att bearbeta sorgen berättade hon historien för 99 olika människor – och bad dem samtidigt att berätta om sin största sorg.

Likt Sophie Calle har också Dramalabbet samlat in personliga berättelser, i det här fallet ett trettiotal som fått ligga till grund när föreställningen tagits fram.

– Vi har historier om föräldrar som förlorar sina barn, sista skoldagen när man inte längre har en klass, och separeras från sina klasskompisar. Att förlora ett husdjur, bli sexuellt kränkt, vara på flykt. Varje sorg har sitt djup, säger föreställingens regissör och scenograf, Katja Seitajoki:

– Det är något fint att alla människor har upplevt sorg i någon form, och då kan man känna igen sig i de olika sorgerna, fortsätter hon.

Lära känna sorgen

I Det Rasar – en kollektiv sorgeakt är det skådespelarna Py Huss Wallin och Josephine Wistedt som gestaltar och ältar sorgerna genom hela föreställningen.

– Det handlar om en process, att umgås med sin sorg, lära känna den på det sättet att man får nog av den. Då kan man kanske packa in den i en resväska, säger Katja Seitajoki.

Föreställningen blir därför en slags publik bearbetning av sorg, men även konkretion och lärdom av själva sorgeupplevelsen.

– För oss är sorgen något man alltid bär med sig – men som man på någon nivå frigjort sig från.