Allt måste inte budskapsförpackas. Det är möjligt att jag tidigare har hävdat motsatsen. I så fall har jag ändrat mig.
Uppmärksamheten som förhandsfavoriten Felix Sandman fick för sin Boys with emotions: killar med känslor, är egentligen orimlig. När Sandman kramade sin konkurrent och vän Benjamin Ingrosso efter Melodifestivalfinalen 2018, knockades folket av kärlek. Kramande killar. Otroligt.
Inför årets tävling handlade marknadsföringen av Felix bidrag om destruktiva ideal och en jämställd framtid. Duktigt, men det räckte bara till Andra chansen.
Det obligatoriska budskapsförpackandet i Melodifestivalen har börjat kännas syrefattigt. Det har gått tre år sedan Clara Henry framförde sin feministiska discocover under en mellanakt i Växjö. Utvecklingskurvan sedan dess är platt. Men visst är det trevligt. Absolut.
Programledartrion är proffs på tjock is. Om trevligheten i Lina Hedlund och Linnea Henriksson kunde gestaltas, vore det med fredskommissionärer i hoppborgar.
Robin Bengtsson och The Mamas gick vidare till final. Trevligt. Sorgligheten som egentligen svärtade Lili & Susie, Jan Johansen och Sean Banans medverkan i mellanakten, så här mellan 40 och 10 år efter genombrotten, doldes av en trevligt sammansatt berättelse om programledarnas starkaste minnen av tävlingen. Den enda osäkrade individen i Linköping var Sean Banan, som fick hålla i en mikrofon länge nog för att hinna säga “Örebro”. Bäst så. Trevligast.
Känslan vid programmets slut är mättnad. Jag känner mig varken upplyst eller uppfostrad, som mer och mer har börjat kännas som målet med de här sändningarna. Å andra sidan är jag vuxen. Melodifestivalen är för barn. Vi andra missar ingenting.