En scen i den här boken glömmer man inte. Massgraven på Norra kyrkogården i Lund, Sveriges största, där de som dog på anstalten Vipeholm hamnade, under inskriptionen på den lilla stenen: ”Var resan stormig, huru skön är inte vilan”.

Tystnad och vila som ett ideal, och löftet om ett gott liv bytt mot vila i graven för dem som stämplats som mindervärdiga – det är allt som Märit i romanen gör motstånd mot. Här är det sanningens störande decibel som hörs, och samtidigt en historieskrivning om revolutionen i det moderna Sverige  när vi slutade hänvisa handikappade barn till ett liv på hem och institution övergivna av alla.

Romanen vilar på dokumentär grund, Axelsson tackar i ett efterord pionjären Karl Grunewald, barnläkare och barnpsykiatrer, som vände på perspektivet: det var inte samhället som behövde skyddas mot de utvecklingsstörda, utan tvärtom.

Det är som om vi kommit till en brännpunkt i historien om vår egen historia idag.

För den här våren har det kommit flera böcker om dem som sorterades ut och glömdes när det moderna Sverige skapades, både romaner och fackböcker som skriver om de icke-perfekta som hamnade på institutioner. Eva F Dahlgrens avslutande del i trilogin om människors värde under 1900-talets första hälft, som inleddes med Farfar var rasbiolog, avslutas med ”Vad hände med barnen” Ingrid Hedströms roman ”Gick obemärkt förbi” handlar om de barn som blev intagna på vad man kallade sinnesslöanstalter, David Nymans ”Nerverna” skildrar tystnaden i en drabbad familj.

Majgull Axelsson har alltid rört sig i det här mörkret i sina romanvärldar, det mörker som finns mellan tider med värderingar, som vi inte talat högt om, bara låtit glida undan, och hon har ofta gestaltat kvinnor som fastnat i nätet av skuld och skam som 1900-talet vävde åt dem som inte dög. Det handlar ofta om syskonskap – men inte om blodsband, utan om att dela öde. Och att vara den som sviker och överleva tack vare en stabil livslögn.

Axelsson gör ofta livslögnerna till berättelsens motor, till själva intrigen, och romanerna börjar när de håller på att brista.

Ofta liknar det ett sorgset skillingtryck, eller en tungt mollig countrylåt: en äldre kvinnas uppgörelse med en tid och en mentalitet, om 1900-tals-Sverige som noga gjorde skillnad på folk och folk och sålde klassresebiljetter till vissa.

Och 70-åriga änkan Märit har inget rykte, ingen kvinnlighet, ingen anständighet att förlora längre. För första gången säger hon sanningen.

”Du vet ju vad man säger numera: att vi inte får döma dem som gick före oss.” Det hävdar hennes inre röst (den arga kvinnan, alltså det bortträngda i historien, som i klassiska gotiska romaner är inspärrad på vinden, finns här i skallen på Märit som ett farligt överjag).

Det är det här nästan melodramatiska spelet mellan röster som gör den här romanen levande och provokativ och ger en känsla av friktion långt efter den tagit slut. Vilka är det som sviks idag och stuvas bort? Hur ser kostnadskalkylerna bakom det ut, hur normaliteten?  Tillhör vi vinnarna och svikarna? Håller livslögnerna?

En roman som gör motstånd och provocerar, som man vill gå i diskussion med; det betyder att den hittat kollektiva smärtpunkter som vi inte är klara med än.