Som artist var Lasse Berghagen inte cool, tuff, hipp, exklusiv eller överlägsen mot sin publik. Han var tvärtom – vidöppen, välkomnande. Sin stjärnstatus bar han med en avväpnande anspråkslöshet. Sin långa, spretiga, dansanta kropp kunde han föra med flott elegans och en antydd tafatthet i välavvägd blandning. 

Hans sväng – som var starkt men lågmält – var en blandning av dragspelsschvung, lite pop och en avväpnande, muntert svennig latino-skruv (som i ”En kväll i juni” eller den triumferande cha-cha-cha-figuren som avslutar ”Stockholm i mitt hjärta”).  

Han var en artist som inte fick någon att känna sig utanför, dum eller oinitierad. Tvärtom. Lasse Berghagens grundbudskap till sin publik var – för att låna en bevingad fras från poeten Göran Sonnevi, en ganska annorlunda diktare sprungen ur samma era – ”vi är inte skit”.  

Men Lasse Berghagen uttryckte det förstås annorlunda, utan ilska, med lekfull musik, nästan barnslig, och ett slags ren vänlighet i tonen – även den nästan barnslig.  

Den starka känsla av saknad och förlust som genomsyrade samhällsförändringarnas 60-70-tal, ringade han in poetiskt med en visa om barndomens teddybjörn som hette Fredriksson. Samma år som ABBA med paljetter och platåskor gjorde mellon till sin språngbräda mot världen, kom Lasse Berghagen tvåa med en trallig sång om en man som blivit så drabbad av kärleken att har gått och köpt sig en akustisk gitarr för att kunna uttrycka de ovana känslorna.  

Allsången på Skansen förvandlade Lasse Berghagen från ett snävt nischat underhållningsprogram till en mjukt svängig riksmässa, en nationell fest i inkludering, där alla verkligen var lika välkomna – och han belönades med en enastående kärlek från sin stora publik.