Kultursektorn brukar vara instinktivt misstänksam mot makthavare man inte känner igen som sin egen sort, som en kulturmänniska, därför kommer Parisa Liljestrands (M) inträde på kulturdepartementet att ske till ett ackompanjemang av skeptiska kommentarer. 

Vad den nya ministern tycker och tänker om kultur – om något alls – det har vi ännu ingen aning om. Dock vet vi att hon till skillnad från två av de tre senaste kulturministrarna på förhand har en förankring i sitt parti och en politisk identitet. Det är ändå något. 

Att kulturministern kommer från Moderaterna var väl det enda tänkbara. Partiet är ju den breda mitten inom regeringsunderlaget, som kan komma överens med SD om vissa saker och L om andra och på så sätt desarmera den farliga spänningen mellan regeringsunderlagets ytterkantspartier. 

I den maktpolitiska bilden tror jag att just det är Parisa Liljestrands viktigaste uppdrag från befälhavaren: se till att SD och L inte drar igång någon oförsonlig principiell kulturstrid som kan äventyra hela regeringen. 

Så vad vet vi? Parisa Liljestrand har som moderat kommunalråd basat över Vallentuna, en kommun i norra Stockholmsregionen som inte hamnat på kartan på grund av sitt kulturutbud. Av karriären att döma en habil politiker som kan förväntas följa partilinjen när hon nu blivit kulturminister.  

Jag tror vi ganska snabbt får se en utredning om att “bredda finansieringen” av kulturlivet, alltså att bryta skattefinansieringen som norm för stora delar av kulturlivet. Det vill både moderater och liberaler se, av lite olika skäl, och det skulle kunna vara kulturdepartementets bidrag till det “paradigmskifte” som Ulf Kristersson vill att hans regering drar igång. 

Vidare kan vi vänta en bred kulturutredning för att uppdatera kulturpolitiken och ta fram nya mål och medel. Detta finns i Moderaternas kulturpolitiska program. Senaste kulturutredningen gjordes 2009 under alliansregeringen och Lena Adelsohn Liljeroth. Nu finns ett starkt sug inom Moderaterna – säkert också inom Liberalerna, om än inte lika svidande – att formulera en kulturpolitisk grundidé som inte bär spår av vare sig socialdemokrati eller 1900-tal. 

Tidöavtalet har några bleka formuleringar om public service, som jag tolkar som att regeringen inte har någon linje alls. I arbetet med det nya sändningstillståndet kommer partierna att agera självständigt och driva sina egna politiska intressen. 

Mycket spännande ska bli att se hur man går tillväga med att upprätta den “kulturkanon” som Tidöavtalet föreskriver. Det är en Sverigedemokratisk idé, djupt förbunden med den socialkonservativa övertygelsen att ett land behöver ha en gemensam kultur för att undvika splittring och allt möjligt annat dåligt. Att Tidöavtalet surrar regeringen vid att ta fram något som kan kallas kulturkanon är Sverigedemokraternas stora seger hittills på kulturområdet.