I höst ställer coronan till med en rejäl seriekrock på repertoaren. Många filmer har tvingats flytta fram sina premiärer vilket ger en fullsmockad december, speciellt kring julafton. Den 18 december kommer Henrik Schyfferts regidebut Spring Uje, spring – som gjorde succé redan i januari på filmfestivalen i Göteborg.
Det är en sprudlande och underhållande komedi som skulle kunna vara en given julsuccé – om det inte vore för att årets mest profilerade premiärdag, juldagen, detta år bjuder på tre potentiella publikfavoriter: den nya Sune-filmen, Peter Dalles Micke Persbrandt-drama Tills solen går upp och inte minst rebooten av Jönssonligan.
Branschen hatar dylik kannibalism, alltså det att samtida svenska filmer tenderar att äta upp varandras publik, vilket bäddar för ett chicken race – det ska bli intressant att se vilken av filmerna som backar först, och byter premiärdatum. Eller så kör de över stupet tillsammans i en dödsföraktande Thelma och Louise-scen.
Nå. Filmhösten och -vintern är också ovanligt barnvänlig, med en rejäl satsning på svensk barnfilm. Ambitiösa saker med hög svansföring – som Rymdresan, barnboksfilmatiseringen Nelly Rapp – monsteragent och inte minst Linda (Gordon och Paddy) Hambäcks Apstjärnan.
Ja, och så ännu ett bidrag till Sune-franchisen, som sagt.
Renässanskvinnan Josephine Bornebusch har kommit in i en tredje andning och har förutom sina andra film- och TV-projekt hunnit klämma ur sig en film på tema corona och isolering, i Orca som kommer i oktober.
Antalet kvinnor i registolen är annars inte imponerande, cirka sex av 24, det beror lite på hur man räknar. Klart är att satsningen 50/50 by 2020, som initierades av Svenska Filminstitutets boss Anna Serner för fyra år sedan inte har uppfyllts. Men det går ändå åt rätt håll (på hela året lär det vara 43 procent kvinnliga regissörer), och den där sloganen var väl främst en snärtig formulering till för att dra uppmärksamhet till ett pågående jämställdhetsarbete.
Apropå Jönsson-ligan så har man där fått ihop ett riktigt namnstarkt gäng. Med Tomas Alfredson som regissör, och den begåvade humorklubben David Sundin, Anders ”Ankan” Johansson och Henrik Dorsin i huvudrollerna, plus då Hedda Stiernsted – ja, det får till och med mig att se fram emot nästa kupp.
Frågan är dock varför det bara är den kvinnliga rollen som inte spelas av en komiker. Det känns lite daterat: Den rediga kvinnan och de förvuxna bebisarna. Men vem vet, Hedda Stiernstedt kanske har dolda humorben och får spela ut precis som grabbarna?
Som fan av skräckfilm – i alla fall bra skräckfilm, och de är ju i och för sig inte så många – ser jag fram emot Andra sidan, som verkar vara en variant på det gamla temat med hemsökta hus. Filmhistoria dignar ju inte direkt av bra svensk skräck, men man kan ju alltid hoppas på att Andra sidan är undantaget som bekräftar regeln.
Kort sagt en matig höst, full av på pappret intressanta titlar – med rekordmånga dokumentärer. Men frågan är vilka som ska se alla dessa filmer? Vi vet av erfarenhet att bara max en handfull titlar kommer att gå plus – och coronan gör ju inte den saken bättre.