Oasis återförening är på alla sätt perfekt ur en dramaturgisk synpunkt – bröderna sluter fred, 30 år efter det historiska debutalbumet, 15 år efter det det dramatiska slutet.

I en värld av segslitna och svårlösta krig och konflikter inger denna rockhistoriska fredspipa hopp och framtidstro – inte minst för de medelålders medieredaktörer som äntligen kan återuppleva Cool Britania och indietalet – den sista popkulturella storhetstid England hade innan de somnade in i Brexit.

Hur många minns en dag som denna att Oasis storhetstid enbart består av deras två första album – för vem spelar de fem andra? Hur många kommer ihåg kritiken över hur bedrövligt tråkiga de var att se på scen? Vem hade velat betala dyrt (för dyrt kommer det att bli, de har lärt sig av Taylor Swift) för återföreningskonserterna om de fortsatt leverera mediokra fullängdare och konserter fram till idag?

Nej, vad hade återkomsten betytt om de inte splittrats, om Liam och Noel inte hållit namnet levande genom fortsatta krig i social media eller om bröderna inte haft en samling klassiker i katalogen? Frågan är om de miljardbelopp som väntas räcker för att hålla sams. Vi får väl se.