Senast i förrgår cyklade jag Lundagatan ned, förbi de kvarter där Rikard Wolff bodde. Det är en väg jag ofta cyklar, men just denna dag kom mina tankar att kretsa kring just honom. Måtte han bli frisk, tänkte jag.
Bara några dagar innan hade jag, liksom många andra, sett hans Instagramselfie från sjukbädden, fullt uppkopplad med slangar och elektroder, ett av sjukdom drabbat ansikte med glansig samtidigt genomträngande blick. ”Sen slutet av augusti har jag legat på sjukhus. Närmast ses vi i julkalendern. Längtar efter er. Kram och ha en fin helg” hälsade han.
Ja, måtte han bli frisk, tänkte jag. Inte ännu en världsförbättrare som dör allt för tidigt, inte ännu en stjärna som slocknar innan den har hunnit sprida och dela med sig av all sitt ljus och energi…
I dag kom beskedet om hans bortgång.
På tok för tidigt naturligtvis, även om han hann med en hel del i sitt 59-åriga liv. Från debuten med Don Carlos på Teater Aurora 1981, det stora publika filmgenombrottet med Änglagård 1992, alla de soloföreställningar i vilka han har tolkat musik av Barbara, Edith Piaf och Jacques Brel med stor musikalitet och kolossal passion.
Ett av mina första starka minnen av honom är just ett sådant program. Recital på Dramaten – som jag minns det spelades den allra först i Tornrummet innan den nådde de större scenerna – en föreställning med den franska poeten Barbaras chansoner översatta till svenska, en föreställning full av svärta och kärlek.
Både då och i senare möten med honom, på scenen såväl som privat, var det lätt att bli betagen. Av hans intensiva persona, hans mörka röst, av hans sätt att ta livet, kärleken, smärtan och konsten på djupaste allvar. Rikard Wolff var, oavsett vad han gjorde, en exklusiv artist, ensam i sitt slag, med en, om man får säga så, osvensk utstrålning.
Som person upplevde jag att han bar på en stor längtan, en längtan efter tvåsamhet och helhet. Men trots sorgen jag tror bodde i honom, och trots sin svåra sjukdom blev han aldrig bitter. Hans stora värme och människokärlek lyste igenom om det så var på film eller teaterscenen. Jag träffade honom ett antal gånger de senaste åren, alltid vänlig, alltid nyfiken och seende, alltid med ett stort leende att bjuda på.