”Ni får arbeta noga och inte prata när ni skriver och ni får göra jättenoga så och inte skriva snabbt. ”

”På det här jobbet tänker man, tänkdrömmar, man kan stirra så här hela tiden.”

​Jo, nog låter det dråpligt när barn härmar vuxna, men bortom dråpligheten lurar sanningen. Det där förstod ju John Ajvide Lindqvist och Tomas Alfredson, vars pjäs ”Ett informellt samtal om den nuvarande situationen” bygger på intervjuer med barn mellan 5 och 8 år.

Pjäsen, som nu sätts upp på Borås stadsteater, är en komisk vuxenlek som på fullaste allvar avslöjar det oförställda känslospel som de flesta av oss bara är en hårsmån från att visa.

Tänk dig frustrationen när någon annan har tagit din plats vid konferensbordet, när du fejkar ett viktigt telefonsamtal på mobilen för att kollegorna ska höra det, eller när du tar en extra omväg runt på arbetsplatsen iförd cykelhjälm och träningstajts för att alla verkligen ska förstå att du är en sån som cyklar till jobbet.

Tillvaron, inte minst arbetsplatsen, är en spelplan där det handlar om att hålla både sitt humör och sin position i gruppen i schack. Det där lyckas vi vuxna oftast med, men vad skulle hända om vi inte gjorde det?

Det hela är en egentligen ganska enkel uppsättning. Barnens direkta associationer, omedelbara reaktioner, deras gnabbande och maktspel får kropp hos en uttrycksfull kvintett skådespelare som skapar mening och någon slags handling av deras nonsensprat.

Det som avslöjas är arbetsplatsen som en vuxensandlåda där man har fruktstund och appledator, fyller plasthink med frukt och whiteboard med siffror. Någon får en skalad lök på fruktstunden – det är förstås en blinkning till Peer Gynt och hans upptäckt att varken löken eller livet har någon kärna. 

På det här grälla kontoret finns både isbjörnar med puffbyxor, monster och rymdvarelser om man får tro chefen. Det finns en högsta chef också, en som är den viktigaste i Sverige, någon att känna rädsla för, som en gud, eller en Godot.

Jo, för anslaget är här lika absurt som hos Beckett. Med stort allvar bygger ensemblen en skulptur av kontorsmaterial, ett luftslott om vi så vill, och som del av en vuxenvärld känner man sig genomskådad. Varken meningen med livet eller arbetet står att finna.

Att spela komedi utan publik är förstås en utmaning. Men Boråsensemblen hanterar den fint. Jag ska inte påstå att det är omärkligt att det är filmad teater vi ser, för om det är något jag gör så är det att längta efter rummets laddning, dofter och ljud.

Men tack vare att skådespelarna ibland vänder sig direkt till mig och tycks utväxla en blick som säger ”Vi vill att ni ska vara här”, och att de ibland snubblar på orden skapas en närvaro som nästan skapar livekänsla. Men bara nästan...