Det var väl mer plikt än lust som gjorde att jag styrde stegen mot en av de mindre biograferna på festivalen för att se tyske Wim Wenders dokumentär om Påven. Den argentinska flaggan i förtexterna gav en vink om att jag satt i fel biograf och den första scenen förstärkte den tanken:

Närbild på en kvinna, från axlarna och uppåt. Ett djupt skärsår löper tvärs över halsen, men hon står ändå upp, lever. Huvudet börjar sakta dippa bakåt så att det stora såret blir till ett köttigt slamsigt, otäckt gurglande, gap som täcker nästan hela duken. Så tar kvinnan sig själv i håret och puttar tillbaka huvud på plats igen.

I Un Certain Regard-sektionen, där svenska Gräns också ingår, visas filmer som är mer utmanande än den lite mer välkammade Guldpalmstävlingen, och det är sannerligen något som gäller den här argentinska skapelsen kallad Muere Monstruo Muere – en makaber mordhistoria som övergår i ett saktmodigt sökande efter ett säreget monster. 

Om man tyckte att den icke-binära trollpenisen i Gräns var egenartad så vankas det ännu fler könsrelaterade groteskerier här. Det monster som hugger av huvudet på människor ser bakifrån ungefär ut som ett väldigt stort naket mumintroll med elefanthud, och en säkert fem meter lång svans vars tipp består av ett väl tilltaget ollon. Just när jag smält denna anomali vänder monstret på sig och visar upp ett ansikte som i princip består av ett par gigantiska, hängande yttre blygdläppar. När monstret ska äta människa spärrar det upp hela sitt ansikte så att innanmätet bildar en sällsynt aggressiv version av vagina dentata.

Och inte en påve så långt ögat kan nå.