Abba är speciella, inte minst för oss som är födda på 70-talet. De har alltid funnits, sedan begynnelsen, som modersmjölken och urberget. Abba var något våra föräldrar dansade till på hemmafester när bandet stod på höjden av sin karriär. Och nu har våra barn fångats av dem genom filmen Mamma Mia!
Inför konserten lyssnade jag på gamla album och slogs av hur många låtar som fallit i total glömska men ändå fortfarande kan väcka känslor. Abba handlar om otyglat känslosvall, om att bli berörd, det brukar de själva säga.
Början är lovande i den specialbyggda Abba Arena i östra London, bland ödetomter och nedgångna småindustrier. Det är feststämning. Publiken på tårna. Här finns förhoppningar om känslorus.
Och det urartar till en maxad ljusshow, teknik i överflöd och ett rockigt tiomannaband som ger allt. När de syns vill säga, för trots alla ljuseffekter spelar de merparten av konserten i mörker.
Ljuset finns förstås i videoprojektionerna. Där ser vi de så kallade ”abbatarerna”, de fyra abba-medlemmarnas avatarer som yngre varianter av dem själva. Och de här abbatarerna bjuder på hit efter hit ur en outtömlig låtskatt. Publiken hoppar ur sätena, tjuter med. Snart får också orkestern stå i rampljuset och göra en cover. En journalist bredvid muttrar: ”suck, tributeband har vi hört tillräckligt av de senaste decennierna”.
Dessförinnan blir det Frost-inspirerad animé, en tecknad musikvideo fullspäckad med magi som slutar i ett Abba-tempel. Och så lite mellansnack med pappahumor från abbatarerna, trots att mellansnack aldrig var Abbas grej vad jag har förstått.
Det är en show som spretar och till slut faller isär. Jag blir sugen på att googla Abba-spelningar ur arkivet. Något som känns autentiskt. Eurovision-vinsten 1974 har jag sett.
Man får ge showen att den är ett tekniskt underverk. Abbatarerna ser (nästintill) verkliga ut. Samtidigt blir de offer för teknikens fulländning, allt är så skarpt att det syns när läppsynken inte är hundraprocentig eller att ögonen saknar glöd.
Märkligt nog funkar det faktiskt bäst i låtarna från det senaste albumet, i synnerhet Don´t shut me down där abbatarerna har fått en disig look.
I slutändan handlar det kanske bara om att släppa loss, springa till baren när animéfilmen drar igång och sen dansa järnet till nästa hit.