Bokförlaget Norstedts lanserar den avslutande romanen i Neapel-serien med hashtaggen Ferrantefeber. Resebolag har börjat arrangera Ferrante-resor till Neapel. Böckerna om Lila och Elenas vänskap, skrivna av en italiensk pseudonym, har getts ut i över 40 länder och blivit en global succé. Anledningen är att författaren tar sig an väninnerelationen på ett så stort allvar. Sällan tidigare har vänskap beskrivits så innerligt, så rått och komplext.

Paradoxal vänskap

I den fjärde boken skildras väninnornas vuxenblivande och ålderdom. Likt tidigare är deras relation paradoxal: Lila och Elena är både allierade och konkurrenter, de tävlar om män, om framgång och om makten att skriva deras berättelse. Elena flyttar tillbaka till barndomens Neapel och när hon och Lila får barn samtidigt blir deras vänskap mer viktig än den varit på många år. De bor åter grannar och uppfostrar barnen tillsammans, samtidigt som de försöker förändra en stad präglad av korruption, camorra, fascism, terrorism och manschauvinism. De speglar sig i varandra och är både varandras motpoler, varandras musor och varandras symbioser. En ganska populär tolkning av böckerna är att Lila och Elena är två sidor av samma person. Men även om det är en intressant tanke tycker jag att den fråntar detta epos sin största förtjänst, nämligen att skildra en vänskap som är både så jävlig och så berikande som vänner faktiskt kan vara.

Befriande opräktigt

Inom den feministiska rörelsen har systerskap och solidaritet med det kvinnliga könet länge betraktats som en viktig emancipatorisk strategi. Rätt så i teorin, men jag har ofta upplevt att alltför uppbyggliga relationer är mycket tråkiga. I berättelsen om Lila och Elena får också de lägsta känslorna plats: tvivlet, missunnsamheten och avundsjukan. Ferrante väjer inte för det mest förbjudna, som tillåts existera parallellt med tillgivenheten. Det är nyanserat och befriande opräktigt. Både Lila och Elena är riktiga energitjuvar, sådana väninnor som damtidningarna avråder läsarna från att skaffa för att de är krävande och inte ger tillräckligt hög social avkastning. En motbjudande idé som utgår från ett slags marknadslogik. I stället lyckas Ferrante beskriva det som kanske är själva kärnan i vänskap: att bli förälskad i någon annans tankar. Till romansvitens starkare partier hör när de två kvinnorna skriver tillsammans och lyckas förstå varandra. Elena har i sin strävan efter att fly fattigdomen slutat prata napolitanska, och ett av romansvitens återkommande teman är svårigheten att kommunicera uppriktigt. Att Elena återvänder till kvarteren kan ses som ett lite fåfängt försök att vara sann.

Svaga kärleksskildringar

Ferrante är ingen språklig innovatör, romanerna är effektivt berättade och likt sin huvudperson Elena, som också är författare, använder hon ett vardagligt språk för att beskriva vardagliga ting. I svitens tredje del konstaterar Elena att hon och Lila genom sin uppväxt i de ruffa kvarteren inte fått tillgång till ett språk för ömhetsbetygelser, det språk de lärt sig är våldsamt. Det är lätt att här dra paralleller mellan huvudpersonen och författaren själv, som mycket levande kan beskriva en soptipp, ett lik eller en jordbävning, men när hon skriver om kärlek ibland tangerar det banala. Det är en av romansvitens svagheter, liksom det gedigna persongalleriets brist på självdistans. Jag misstänker att Ferrante själv är aningen humorbefriad. I princip samtliga gestalter som dyker upp på någon av svitens nästan 2000 sidor tar sig själva på oerhört stort allvar.