Det är var en smått extatisk glädje att se Apocalypse Now på stor duk igen. Härligt att påminnas om vilket magnifikt mästerverk det är; lika mycket ett psykiskt tillstånd som en maffig mastodontfilm.
Francis Ford Coppolas skapelse från 1979 är ett barn av sin tid. Den gjordes under en politiskt medveten tid i USA, där folk ifrågasatte makten. Det är en av mycket få krigsfilmer som verkligen försöker spegla krigets vansinne. Det är en bombastisk nedstigning i helvetet, så oerhört väl iscensatt, med en enorm timing i de stora panoramascenerna, och en akut närvarokänsla i de små. En hallucinatorisk mardröm på samma gång som en politisk kommentar till USAs närvaro i Vietnam.
Jo, det fanns andra amerikanska filmer som kritiserade USA:s inblandning, inte minst Michael Ciminos förträffliga Deer Hunter, som dock mest handlade om effekterna efteråt.
Här befinner vi oss mitt i galenskapen.
Eller som Coppola själv sa i samband med premiären på Cannes filmfestival 1979 (där Apocalypse Now vann Guldpalmen):
”Min film handlar inte om Vietnam. Den ÄR Vietnam!”
Den kaotiska inspelningen är mytomspunnen och kantades av krångel och katastrofer. Det var droger, kollapser, galenskap. Och en svårt överviktig och underpresterande Marlon Brando som improviserade fram sin insats. Han orkade inte ens läsa manus, vilket gjorde Coppola så förbannad att han lät en annan regissör spela in Brandos scener.
Filmskaparen gick å sin sida själv ner 50 kg under inspelningen. Hotade flertalet gånger med att begå självmord.
Apocalypse Now är potent mix av realism och saga. Vilket var typisk för den amerikanska filmens gyllene 1970-tal, som tyvärr var en parentes i filmhistorien, och man kan nog påstå att Apocalypse Now innebar peaken och samtidigt slutet för den auteurdrivna eran som låtit egensinniga filmskapare härja fritt efter eget neurotiskt huvud.
Produktionen drog ut på tiden och budgeten tripplades vilket gav alla finansiärer ångestrelaterade magsår. Efter det, i och med de exempellösa framgångarna med Star Wars (1977) klev branschen in de feta franschisefilmernas era – som vi befinner oss i än idag.
I dagens konservativa USA har Vietnam-filmen spelat ut sin roll, få vill berätta om håglösa soldater som inte förstår varför de slåss. Nu vill man ha mandom, mod och morske män. Nu är det, återigen, det gamla trygga andra världskriget som avhandlas i patriotiska epos som Dunkirk, Midway, Fury och Flags of our fathers. Alltså det där, enligt myten, rena och ärorika kriget där USA var the good guys och självklart hade gud på sin sida. Det är ett slags nostalgiska krigsfilmer som svarar på behovet att se putsa upp imagen lite. Att göra ”America great again”.
Originalversionen av Apocalypse Now var cirka två och en halv timme lång. När Apocalypse Now Redux kom 2001 sades det vara den version som Francis Ford Coppola initialt hade tänkt göra.
Den största skillnaden var att man lagt till en lång sekvens från en fransk plantage i djungeln, plus en scen där huvudpersonerna hade sex med några playboy-bunnies. Sammanlagt var filmen nu uppe i tre timmar och 20 minuter lång. Plantagescenerna var lite sega men har sin plats, eftersom de berikar mardrömmen med en politisk kommentar om kolonialismen.
Men Coppola var tydligen ändå inte riktigt nöjd med Reduxen och släpper nu alltså en redigerad, och digitalt renoverad, tre timmar lång version. Plantagen är kvar, men nedbantad, och Bunny-sexet är borta. Vilket är bra. Det kändes obsolet och grabbigt redan för 18 år sedan.
Så, med risk för att reta upp puristerna vill jag ändå påstå att Coppola nu ger oss den bästa versionen av Apocalypse Now.
Hittills...