Betyg: 4 av 5
Regi: Darren Aronofsky
I rollerna: Natalie Portman, Barbara Hershey, Mila Kunis, Vincent Cassell
Darren Aronofsky är en filmmakare som vågar ta ut svängarna. Han började i någon slags punkanda med ”Pi” och ”Reqiuem for a dream” och utvecklades senare sitt uttryck till rena symfonirocken i ”The Fountain”.
Och nu kommer han alltså med något så udda som en baletthriller, som inte bara handlar om en uppsättning av ”Svansjön”, intrigen följer också i stora drag dess konturer. Dessutom lär filmens soundtrack vara en variation av Tjajkovskijs musik, spelad baklänges...
Ambitionerna och pretentionerna är med andra ord höga, vilket bara det gör honom hyllningsvärd i en tid då de flesta projekt inleds med en målgruppsundersökning, och när han dessutom ror hela rasket i land är det bara att buga.
Gemensamt för de flesta filmerna är att Aronofsky jobbar med att åskådliggöra inre skeenden i det yttre, i det här fallet ser vi en fysisk visualisering av en växande psykos, ett sinne under gradvis uppluckring. Minnena från såväl gamla psykodramat ”Allt om Eva” som Polanskis nervpajare ”Repulsion” börjar röra på sig i hjärnbarken. Vilket naturligtvis är eggande för alla oss hobbypsykologer.
Tyvärr är Aronofsky och gänget inte speciellt subtila i sin anamnes, det är så att säga inte direkt svårt att ställa diagnosen på Natalie Portmans plågade ballerina – och har man inte fattat det innan, inser man att det är riktigt illa ställt när den dominanta mamman kliver in bilden. I filmens värld är det som bekant få saker som är så fatalt för psykets utveckling som enkvävande mor, utan henne ingen Hitchcock. Eller Woody Allen för den delen...
Men det ”Black Swan” förlorar i finlir tar den igen på känsla – det här är en suggestiv och nervig thriller som fick mig att glömma hjärnan ett tag, vilket inte säger lite. Valet av Natalie Portman i huvudrollen som den plågade ballerina är genialt. Portman har i princip alltid fått göra den strama välkammade unga kvinnan och inget mer, här gör hon samma sak, men för första gången får vi se vad som rör sig under ytan. Huruvida den här intertextualiteten är Aronofskys mening är osäkert men lyckat blir det likväl. Portman vibrerar.
Precis som Aronofskys senaste, ”The Wrestler”, är detta en film som gör ont att se, och smärtan är inte bara intern. Trots rejäla yttre skillnader mellan de båda verken finns det onekliga paralleller. Det handlar om två människor som tagits som gisslan av sitt yrke, som är piskade av sina egna psyken och inte minst bryts ner fysiskt – det är onekligen en hel del riktigt otäcka scener här. Det sägs att Aronofsky på ett tidigt stadium faktiskt hade tänkt smälta ihop dessa båda berättelser till en enda film, men att det blev för stort, även för honom.
Fredrik Sahlin
Andra recensioner:
Betyg: 5/6 Svenska Dagbladet
Betyg: 5/5 Dagens Nyheter
Betyg: 4/5 Expressen
Betyg: 4/5 Aftonbladet