Sofia Coppola marinerar gärna sina berättelser i en lättare dos valium, låter dem verka på ett svalt avstånd från sig själv och i förlängningen betraktaren. Kort sagt en lakonisk distans som var kongenial i ”Lost in translation” men mindre lyckad i ”The Bling Ring”, och den stör även här, om än inte farligt så.

”De bedragna” utspelar sig i sydstaterna under det amerikanska inbördeskriget, där den paranta Miss Martha (Nicole Kidman) driver en flickskola som nu, under kriget, bara hyser fyra flickor i olika åldrar, Miss Martha själv och lärarinnan Edwina (Kirsten Dunst).

En av tjejerna hittar en sårad nordstatssoldat i skogen och tar med honom till skolan där hans påtagliga närvaro – ”alla vet att nordstatare våldtar alla kvinnor de ser” – får det att rista i det gamla godset. Ett udda maktspel mellan mannen och kvinnorna, och inom kvinnogruppen, tar sin början.

Sofia Coppola, som också har bearbetat manuset (och vann regipriset i Cannes), skapar en fin dramaturgisk cirkel som slutar där den börjar, med det sammansvetsade gänget kontra omvärlden. Men samtidigt är det lite oklart vad det var inuti den där cirkeln som fick Sofia Coppola att välja ut just romanen ”A Painted Devil” för en nyinspelning.

Den köttsliga lusta som enligt manuset lär koka i huset känns inte mycket av. I alla fall inte jämfört med hur den ter sig i Don Siegels och Clint Eastwoods version från 1971, i Sverige kallad ”Korpral McB – anmäld saknad”.

Jag såg om den inför titten på Coppolas tolkning och även om den i jämförelse närmast ter sig kalkonartad med sina många övertydliga scener, så var det otvetydigt en mycket svettigare, köttigare och mer spännande tillställning.

Siegel bjöd på ”perversiteter”, som dåtida kritiker uttryckte det. Lät pilskheten materialisera sig i ett psykedeliskt berättande med skumma sexdrömmar och pockande tillbakablickar, bland annat på ett incestuöst förhållande mellan föreståndaren och hennes otäcke bror.

I Clint Eastwoods gestalt är soldaten tydligt falsk och manipulerande, medan Coppola, via Colin Farrells agerande, gjort honom mer svårläst, snarare en representant för en förtryckande manlighet än egen individ.

Samtiden var inte mild mot Don Siegels film, till viss del – spekuleras det – på grund just av att den vanligtvis hjältemodige Eastwood-personan här framstod som en feg ränksmidare. Sånt gick inte hem hos en publik som hade väntat sig ett mer konventionell äventyr. Bioaffischen där Eastwood sågs posera med en revolver snedvred förväntningarna ytterligare.

Nå. Coppola har gjort en snygg men kysk och välkammad adaption som vrider den så kallade manliga blicken mot mannen själv. Kanske ligger själva skälet till att hon valt att filma just den här historien i det att hon vill ge den ett nytt perspektiv. I alla fall framstår det så när hon objektifierar korpralen, och gör honom till en duk som kvinnorna i huset kan projicera sina fantasier på.

Den tidiga scenen där Miss Martha tvättar den medvetslösa soldaten över – nästan – hela kroppen osar av återhållen lust… eller är det kanske instängd ångest? Där krackelerar Miss Marthas, och Coppolas, svala hållning, känslan regerar, om än bara för en sekund. Det är snyggt.

Ännu tydligare blir det nya perspektivet när samma dam, efter en olycka, tar beslutet att amputera korpralens ben. I Don Siegels version ligger kameran kvar på benet under den amatörmässigt karvande operationen. Vi är där, med honom. Vi får också vara med när McB vaknar och inser vad kvinnorna utsatt honom för. I ”De bedragna” sker ingreppet bakom dörrar som är stängda även för oss, och när han vaknar sitter vi hos kvinnorna, och hör hans djuriska vredesvrål genom väggarna.

Gemensamt för dem båda, och centralt i berättelsen, är den symboliska kastrationen. Med bara ett ben är korpralen i princip ofarlig, och inte ens duglig som arbetshäst (vilket de tidigare utnyttjat honom som). Det är hans hårda straff för att ha kommit och stört den systerliga harmonin, och framförallt för att han blottlagt de sprickor, och den outtalade rivalitet som styr det lilla matriarkatet.

Där ”Kopral McB – anmäld saknad” främst gav uttryck för manlig kastrationsångest är ”De bedragna” alltså snarare ett reclaimande av tolkningsföreträdet i filmvärlden.