Filmbolagen i Hollywood har alltid manglat ut blockbusters, eller ”tentpoles” – tältpinnar – just för att de bär upp och huserar resten av mellan- och minibudgetfilmerna.
Men de senaste åren har Hollywood har gått in i en ny era av ”färre, större och mer högljudda filmer”. Det skriver Wall Street journal-journalisten Ben Fritz i sin reportagebok ”The Big Picture: The fight for the future of movies”.
Fritz tar avstamp 2014 när filmbolaget Sony hackades av Nordkorea i samband med Seth Rogen-komedin ”The Interview”. Drösvis med läckta mail avslöjade hur Sony, som några år tidigare varit Hollywoods mäktigaste, krisade. Fritz gör ett djuplodande porträtt av den dåvarande chefen Amy Pascal, vars kärlek till originella filmer med prisprestige och kända skådespelare inte längre hörde hemma i Hollywood, och till slut ledde till att hon fick sparken.
Av de 50 mest lönsamma Hollywoodfilmerna mellan 2012 och 2016 var 43 uppföljare, spin-offs eller adaptioner på serietidningar eller romaner för unga vuxna.
”Filmbolag existerar numera primärt för att bygga och stödja varumärken som fortsätter med uppföljare, leksaker och nöjesparksattraktioner”, skriver Fritz, och konstaterar att den viktigaste faktorn inte ens är filmserier längre, utan filmuniversum.
Paramount har ett universum fullt med Transformers, Warner Bros. har King Kong och Godzilla och Universals mediokra The Mummy med Tom Cruise är tänkt leda till ett universum med Frankenstein, The Wolfman, Dr Jekyll och Mr Hyde.
Men inga universum expanderar lika snabbt och lönsamt som Disneys, som sedan 2012 äger både Star Wars och Marvel.
Före presidentvalet 2016 skrev jag om trenden där superhjältar börjat konfrontera sina demoner och slåss med varandra. Jag fantiserade om att superhjältefilmerna i högre grad skulle handla om antihjältar, kanske reflektera en politisk depression som Hollywoodfilmerna under 70-talets gyllene era, som speglade det allmänna klimatet efter Vietnamkriget.
Många Marvelfilmer har visserligen referenser till amerikansk imperialism men Disney producerar inget som kan anses vara politiskt eller kontroversiellt. Disney gör inte dramer för vuxna. De gör inte thrillers, romcoms, skräck, snuskiga komedier eller prestigeprojekt med filmstjärnor, eftersom well, ingen bryr sig om filmstjärnor längre.
Disney gör inga filmer baserade på romanförlagor, de köper inte originalmanus och inga filmer från filmfestivaler. De producerar ingenting som kan få en 15-årsgräns och de är ointresserade av Oscarsvinnande regissörer med en personlig vision. ”Vi skulle aldrig jobba med en final cut regissör” – sade Marvels arkitekt David Maisel i en intervju citerad i ”The Big Picture”.
New Yorkers kritiker Richard Brody sågade nyligen Avengers: Infinity War. Mer en reklamfilm för Marvels filmuniversum än en sammanhängande berättelse, tyckte Brody.
”Filmen förutsätter inte bara att publiken sett alla filmer som föregått den i Marvels franchise men också, och det är värre – den förutsätter att de har tänkt på dem efteråt”.
Kommentarsfältet på Facebook exploderade i ilska från Marvelfans som menade att Brody inte förstod 80 år av serietidningskultur, var en elitist och att 13 miljarder dollar i biljettintäkter talade sitt tydliga språk: ”Vi behöver inte dig”.
Fanboysen känner ett starkt ägandeskap över karaktärer och berättelser, trots att de inte haft någon inblandning i själva skapandeprocessen. Lojaliteten är ekonomiskt lönsam men leder också till hatiska drev. Skådespelaren Kelly Marie Tran, som gjorde debut i Star Wars: The Last Jedi raderade nyligen sin Instagram efter att en armé av troll dränkt hennes kommentarer med rasism och sexism. Tydligen hörde hon inte hemma i Star Wars universum.
Besvikna fans bakom #boycottstarwars har också tagit åt sig äran för de dåliga biljettintäkterna till aktuella Solo: A Star Wars story. Gulligt, men det kanske finns en indirekt koppling till Solo och den auktoritära idén om att inte tillåta sina regissörer någon kreativ frihet.
Disneys affärsmodell ansågs var idiotsäker (dvs allt med ”Star Wars” i titeln kommer leda till mer pengar), men Solo har gått dåligt. Var det marknadsföringen eller hade fansen fått Star Wars-överdos? Fyra av de hittills sex planerade nya Star Wars-filmerna har tappat sina regissörer för att Disney ansett att de varit ”svåra” att jobba med.
Det är för tidigt att dödförklara den amerikanska filmkonsten. Filmbolaget A24 är ett exempel. De ligger bakom titlar som Good Time, Ladybird, Moonlight och kommande arthouseskräckisen Hereditary. Det lilla bolaget producerar precis den typ av originella filmer för vuxna som saknats både på bio och streamingtjänsterna.
Frågan är hur länge de klarar sig ekonomiskt utan ett eget universum?