Det är inte hans starkaste film, men i en tid av flyktingströmmar är Jaques Audiards Guldpalmsvinnare en oumbärlig berättelse om en tamilsk invandrarfamilj som försöker överleva i ett Parisghetto. 

Dheepan, en f.d. barnsoldat, flyr inbördeskriget i Sri Lanka tillsammans med en kvinna och flicka som låtsas vara hans familj. Med hjälp av falskleg och en stor klick tur lyckas de komma in i Frankrike och hittar bostad i en av Paris ruffigaste förorter. Allas existens kontrolleras av någon slags lokal maffia och Dheepan tar jobb som vaktmästare där han röjer upp efter langarna som sköter sina affärer i höghusen.

Hans ”fru” Yalini får jobb som personlig assistent till en dement man, vars lägenhet används för att husera en dubiös snubbe med fotboja. Deras ”dotter” Illayaal kastas in i första klass trots att hon är alldeles för gammal.

Livet i hooden knallar på, tills det inte gör det längre. Dheepans förflutna från Sri Lanka bubblar upp i Paris, och det blir spänningar när gangstergängets blod flyter in hos den bräckliga lilla fejkfamiljen. Till slut måste Dheepan damma av sitt ”very particular set of skills” från tiden med de Tamilska tigrarna.

Liksom många av Audiards lidande män bär Dheepan på ett våldsamt förflutet, men Jesuthasan Antonyhasan som spelar honom bjuder på ett gravallvar som varken Matthias Schoenaerts gatufighter i ”Rust and Bone” (2012) eller Tahar Rahims fängelsekung i ”En profet” (2009) varit i närheten av.

”Du har aldrig varit rolig” säger Yalini när hon och Dheepan sitter i köket och för ovanlighetens skull samtalar. Man ser att hon har rätt. Dheepan verkar inte ha dragit, eller skrattat åt, ett skämt. Och det är roligt. Inte för att allt krig suddat bort hans humor utan för att han troligtvis inte hade någon från början. När han sedan anstränger sig för att locka fram Yalinis leende blir belöningen förstås så mycket större.

I den här hårda tillvaron hittar Dheepan och hans familj små andningspauser. Audiards osentimentala blick på ghettot och flyktingtillvaron är nödvändig. Dheepan får vara ett offer för sina omständigheter, även när han beter sig som en superhjälte. Eller okej, finalens ”Rambo”-upplösning hade kanske kunnat lösas smartare, men med tanke på hur långsamt Audiard bygger upp konflikterna hade allt annat än en explosion varit understimulerande.