Remakes, reboots, uppföljare och prequels i all ära men när det kommer till bevis för en branschs oförmåga att komma på nya idéer, och önskan att dra in pengar på konserverad gröt, är det ändå inget som slår långfilmsversionen av en kioskvältande serie.

Det kan bara bli sämre, det är en utveckling åt fel håll. Tv-seriens första och största fördel framför filmen är ju dess utrymme för fördjupning, där karaktärer och intriger kan långkoka över en hel säsong, men här går man alltså åt andra hållet.

Det skulle man inte ha gjort.

Det är fortfarande Julian Fellowes, hovleverantör av brittisk överklassdrama, som viftar med sin magiska manuspenna, men bra blev det tyvärr inte.

Några år har gått och alla är tillbaka på godset igen, till och med butlern Carson som ju pensionerats men nu, via en krystad manuskrumelur, är tillbaka i tjänst.

Och varför då, då? Jo, för nu ska kungaparet ska komma på besök, och då vill man ha sina bästa spelare på plan. Middag och övernattning ska det bli, minsann, vilket naturligtvis är en stor ära. Hela byn är till sig i sina rojalistiska trasor och ja – till och med den oftast vältempererade Earlen av Grantham ser lite het ut under den stärkta kragen.

Bäst i serien var alltid den kyliga och ständigt kontrollerade dottern Mary. Sval som en höstkväll, men bubblandes där under, en roll som tuktades fint av Michelle Dockery.

Och så den nämnda butlern Carson, som med sin strama uppsyn får stiff-upper-lipp-idealet att te sig smått uppsluppet. Sannerligen en skönt stelopererat konservativ figur, spelad av Jim Carter som till och med fick vara med i Skavlan.

Och minns ni den där Mr Bates som skadade benet i kriget, han som hade en rälig exfru och var så där jobbigt reko att man fick utslag så fort den berättartråden stod i fokus? ”Åh, nej! Inte den där j-a Bates igen, jag går och sätter på kaffet”.

Ja, ni förstår, jag såg vartenda avsnitt av den här reaktionära serien; köpte på något skumt vis hela denna förljugna bild av den genomhyggliga överklassen. Jo, men här är faktiskt alla knösar goda, innerst inne. Det står i grunden på samma sida som de betjänter som sliter ont i slottets källare. Eller nej! Här slits egentligen inte ont. Inte på riktigt. Det är inte Ken Loach vi pratar om… Den stora tjänarstaben är fundamentalt förtjusta sina bossar, inte bara så länge de får sin sannolikt skrala lön. Som trogna hundar vakar de över sina pråliga hussar, begär aldrig mer än det som kastas till dem.

Kort sagt en systembevarande fiktion som borde vara ett rött skynke för undertecknad. Det var ju förljuget nonsens. Men samtidigt så… mysigt. Som en sconesfika framför en öppen spis. Julian Fellowes hade skapat en besutten kärnfamilj som är tidsenligt konservativa, på ytan, men gett dem rätt moderna tankar där under, vilket gör dem mer kompatibla med vår tid.

Samtidigt är seriens motor är den gamla stockkonservativa grevinnan Violet, gjord av härliga Maggie Smith. Till min stora förvåning satt jag precis som hon och rynkade på pannan åt alla nymodigheter som riskerade att inskränka adelns makt. ”Nej, för i h-e, släpp inte bolsjevikerna i finrummet! Man vet aldrig hur det kan sluta!”

Eller, det vet vi ju, snart tvingas adeln ut från sina luxuösa reservat. Vilket också var en del av lockelsen: Downton Abbey som ett blåblodigt men harmlöst Skansen.

Långfilmsversionen är helt riktad till de redan troende – och insatta. Känner man inte till de många rollfigurernas dåtid, erfarenheter och motiv är det här en helt hopplös sak, ett jolmigt drama utan dramatik. Jo, det finns några krystade småkonflikter, men de löses på bara några minuter, vilket gör dem helt verkningslösa.

Det är som att vi ska vara glada bara för att få hänga lite med gänget på Downton igen.

Grundkonflikten är så ljum att man börjar titta på klockan redan i första akten, det är nämligen då man kan ana att det som kommer att stå på spel här är… ingenting: Vojne, kungen och drottningen kommer på besök! Vad ska vi äta? För att inte tala om: Vad ska vi ha på oss!? Hur kommer kanapéerna att smaka?

Som gammalt Downton-fan är det hemskt att säga det, but Frankly my dear, I dont give a damn…