”Du offrar dig i onödan, ingen kommer att veta om din protest.”

Det är många som försöker få Franz Jägerstätter att bara göra den enkla saken, att svära Hitler trohet, så kommer han gå fri, och kan återvända till fru och barn. Men han ger sig inte, nekar in i döden.

Den amerikanska regissören Terrence Malick blev kultförklarad och fick legendstatus efter bara två filmer på 1970-talet, Badlands och Days of heaven. Efter det tog han en rejäl paus fram till 1998 då den suggestiva krigsfilmen Den tunna röda linjen berättade att Malick var tillbaka i gammal god form. De senaste tio åren har den filmiska sengångaren fått upp ångan rejält men… för att uttrycka det fint: innehållet har inte alltid matchat de höga pretentionerna.

Men nu gör de det. Och då är ändå pretentionerna på topp i den här verklighetsbaserade berättelsen om en bonde som under andra världskriget inte dras med i de nationalistiska stämningarna i hembygden, vilket gör att han får problem med först sina gelikar, sedan – när han blir inkallad – med militären.

Tänk Sound of music utan sång men med en rejäl dos moralfilosofiska grubblerier som känns helt rätt i dessa dagar då despoterna styr världen. Det här är en film om att våga säga nej! när ens etiska magkänsla gör just det. Att följa sitt samvete.

Nej, det är inget ovanligt tema. Smått irriterande uppfordrande. Det brukar ju saluföras i parti och minut, inte sällan av män och kvinnor i superhjältedräkter, men Terrence Malick går (såklart) in djupare, visar att det minsann inte är så lätt att leva upp till det där till synes enkla credot.

Dessutom ser vi ett gudabenådat bildmakeri som får en vilja boka enkelbiljett till Alperna, och ett lågintensivt bländande skådespeleri från huvudrollsinnehavarna August Diehl och Valerie Pachner. Filmer som försöker fingera äkta kärlek går det ju tretton på dussinet, oftast ska det tas några turer i svettig binge. Man blir trött, luttrad. Men här, utan sex, men med en fenomenal inlevelse tror jag på varje andetag, varje beröring, så pass att jag överrumplar mig själv.

När frun Fani mot slutet ropar till när hon för första gången på länge ser Franz, hoppar även den här gamle stenstoden till. När hon senare rasar ihop på stigen, får jag nypa mig i låret för att inte högst oprofessionellt börja stänka gråtsnor över mina kollegor.

Jo, det är nog egentligen Valerie Pachner som drar det största lasset, hon har den traditionellt otacksamma rollen som sörjande, slitande hustru, men ger den fullt liv här, mer än så, vilket väl även den manusförfattande Malick ska ha lite kredit för.

Apropå otacksamt: Den sorligt bortgångne Michael Nyqvist gjorde en av sina sista filmer i och med A hidden life. Han är dock bara med i cirka en minut, som en biskop, en av dem som inte vågar stå upp för Franz och rättvisan. Tyske aktören Bruno Ganz gick ju också bort nyligen, men figurerar här ungefär lika kort som Nyqvist. Inte mycket att säga om det, även stora skådespelare blir bortklippta, men lite synd ändå.

Det är istället de relativt okända som strålar här. Vilket i och för sig känns helt okej i en film som hyllar de som kämpar i det fördolda, de som verkar utan att synas, och bara med små medel och ihärdighet, ändrar världen. Även om alla runt omkring säger att det inte är någon idé.