Bara titeln får ju hjärncellerna att krympa. Enligt Internet Movie Database (IMDb) har det bara under de senaste tio åren gjorts 13 filmer och tv-serier med samma namn. Den exploaterings-turistiska titeln nyttjas över hela globen, från Ryssland till Chile, och även om jag bara har sett några av dessa alster, är det tydligt att de har en sak gemensamt: De suger.

Det här svenska bidraget är en remake på en dansk komedi från 2014 – en inhemsk publikfavorit, som var så pinsamt publikfriande att jag tvingades byta kanal efter första akten.

Grundstoryn i den svenska versionen är densamma.

En 60-nånting kvinna och hennes två vuxna döttrar är på solsemester där de på olika sätt bearbetar det faktum att deras make respektive pappa har dragit iväg med en yngre kvinna.

Suzanne Reuter gör en roll som står i diametral kontrast till den vassa matriarken i SVT-serien Vår tid är nu. Här är hon Inger, en jagsvag person som inte missar någon chans att nedvärdera sig själv inför tillvaron. De två döttrarna Malin och Tove, energiskt återgivna av Jennie Silferhjelm och Liv Mjönes, är varandras motsatser och tävlar om att veta bäst hur man tar hand om en sörjande moder.

Malin är en ansvarsfull karriärkvinna med kärnfamilj, som tycker att massage och lugn musik borde göra susen, medan Tove menar att mamma behöver ligga runt lite, och får – i en kanske inte helt trovärdig vändning – den unge bartendern Antonio att ställa upp.   

Nå, regissören Karin Fahlén – som långfilmsdebuterade med den underhållande Jonas Karlsson-filmatiseringen Stockholm Stories – och hennes team har i alla fall gjort en version som slår danskarnas original. Se det som en Sällskapsresan, med vissa dramaambitioner och en populärfeministisk ådra av Ja, se karlar!-karaktär.

Visst är det tramsigt och övertydligt, men det ligger ju i farans riktning när det gäller den här subgenren, och det stereotypa temat manligt-kvinnligt känns lika mycket 2017 som en langos, men trion av damer vinner ändå i längden. Främst tack vare Liv Mjönes som ändå lyckas mejsla ut en person bakom den fumliga fyllehunden Tove, och som dessutom visar på god slapstickkänsla.

Roligast är ändå Jacob Erickssons och Shebly Niavaranis biroller som det griniga gayparet Tommy & Paul.

Seinabo Sey har levererat två, ivrigt spelade, låtar till soundtracket vilket nog kan locka en och annan underårig men annars är det en film för de som tycker att en möhippa på stan låter som en bra idé, och för den delen av befolkningen som får positiva associationer av det för oss andra hotfulla begreppet All inclusive.