”Ett barn som förlorar sin mamma och pappa kallas föräldralös, en kvinna som förlorar sin man kallas änka, men det finns inga ord för när en förälder förlorar sitt barn. Så brutal är den förlusten att det inte ens finns ett enda ord för det.” Ungefär de orden spottar Nina sammanbitet ur sig när hennes langare säger sig vara orolig för henne, samtidigt som hon drar desperata bloss på sin cigarett.

19 ångestladdade cigaretter till ska det bli genom filmen, en för varje scen. Scenerna är i sig oklippta hela tagningar, men de hoppar i tid och rum och lägger tillsammans ett pussel som berättar historien om den bottenlösa sorgen över ett försvunnet barn. Och begäret efter hämnd.

Nina vägrar ge upp hoppet om dottern Josefin som försvann på en strand i Montenegro för fem år sedan. Relationen med barnets pappa Oskar har helt havererat, han försöker gå vidare, och har till och med planterat ett träd till barnets minne. Nina är en vandrade vålnad som ideligen åker till Montenegro för att finna svar och är skitförbannad på Oskar som mentalt har begravt deras barn.

Regissör Drazen Kuljanin gillar att sätta upp begränsningar för sig. Varför han valt cigarett-temat vet jag inte men de 20 scenerna, tillika cigaretterna, gör sitt jobb osannolikt bra. En morgontagg med en avdankad snut i Montenegro lägger sin bit till historien, en alkoholindränkt cigg på en karaokebar bidrar med en annan.

Mellan scenerna bryter Kuljanin av med absurda gamla hurtiga reklamfilmer för cigaretter (be happy go Lucky go Lucky Strike!) som förvisso fungerar som bra kontrast till Nina och Oskars kompakta mörker, men känns på tok för mycket som en påklistrad gimmick. Istället för att helt och hållet njuta av de välkomponerade scenerna och den sparsmakade regin, börjar jag tänka på cigaretter och om de bär någon djupare mening som är avgörande för filmen. Men cigarettramen är ju bara ett kul koncept i stil med den litterära Oulipo-gruppen där författare satte upp svåra ramar för språket. Ett ramverk som här tyvärr dragits snäppet för långt.

När tonerna från de käcka tobaksjinglarna ebbar ut och röken istället får ligga tung över Ninas och Oskars trasiga hjärtan är Balkan Noir en intressant liten vansinnespralin, marinerad i smärta. Disa Östrand och Johannes Bah Kuhnke är exakta och känsliga i sina rolltolkningar och snuten Nikola (Srdjan Grahovac) bär sina egna sorger och skuldkänslor som en tung rock.

Även om scenerna är gjorda i hela tagningar är de tillknycklade på olika sätt. Upphuggna genom att vissa rutor tagits bort, för att öka på känslan av vansinne och desperation. I enstaka fall har fotograf Anna Patarakina även riggat två kameror som står bara en liten bit ifrån varandra och fokuserar på varsin person i samma scen och sedan klippt ihop de två bilderna jämte varandra. Ett symbolladdat bildspråk som förstärker hur två människor kan befinna sig nära varandra rent fysiskt, men mentalt och känslomässigt på olika planeter.

Balkan Noir erbjuder inga lösningar, inga lyckliga slut, ingen absolution. Det är rå hämnd, ful smärta och en sorg som aldrig går över. Gott så. Önskar bara Kuljanin hade fimpat cigarettreklamen.