Esmail är en stilig, reko, artig iranier som befunnit sig i Danmark i två år. Han har dock ett stort problem: han har inget uppehållstillstånd, och börjar därför ragga på barerna för att hitta en dansk kvinna att gifta sig med.
Det finns något härligt med sådana här hisspitchar, alltså meningar som summerar en film på så kort tid att man hinner sälja in den under en hissfärd.
En tydlig premiss, den sitter som en smäck, sätter fart på fantasierna.
I det här fallet är det ju dessutom en pitch som bär med sig så mycket mer än den rent krassa uppgiften i att ligga sig till ett uppehållstillstånd: Det handlar också om samtida teman som identitet, integration och i förlängningen även om moral.
I grunden är det en välskriven och udda historia där Ardalan Esmaili (senast sedd som terrorist i dansksvenska TV-serien Gråzon) med sin kombo av sammetsögon och spattig nervighet ger full trovärdighet åt en desperat man med dubbla agendor; en melankolisk Mr Ripley-figur utan de nödvändiga psykopatiska drag som krävs för att dupera med full effekt.
I början av filmen gör Esmails danska flickvän slut med honom vilket tvingar honom tillbaka till sitt trånga, slitna boende i en suckarnas korridor där fler än han väntar på utvisning, men framförallt tillbaka till slitet på krogen där han i och för sig har lätt att få napp. ”Kvinnorna letar efter en sådan som du”, säger en dansk man bittert, och syftar på Esmails ”exotiska” utseende. Men det går sådär, Esmail blir i slutändan aldrig annat än ett tidsfördriv för uttråkade medel- och överklasskvinnor. Frågan om vem som utnyttjar vem, är öppen.
När han träffar, och blir kär i, den danska persiskan Sara blir livet mer komplicerat än det var tänkt. Dessutom blir han förföljd av en bedragen äkta man, vars fru tagit livet av sig när Esmail dragit vidare.
Jo, det knakar allt lite i karossen, när dramat tar en thrillersväng, men bara en aning. Det suggestiva fotot signerat svenska Sophia Olsson – som också plåtade Sameblod – har redan från början fått oss att ana att Charmören är en film med många emotionella bottnar.
Den svenskiranske, långfilmsdebuterande regissören Milad Alami som också skrivit manus (tillsammans med Ingeborg Topsøe) bryr sig inte om att förklara varför Esmail har flytt Iran, eller varför en hemresa vore värre än att offra sin kropp och själ på fylleliggens sjaskiga altare. Även mot slutet, när Esmails bakgrund kommer ikapp, känns motivet lite... vagt.
Klart är att danska filmskolan har lyckats lotsa fram ännu en begåvad ung svensk regissör. Tidigare även, bland andra, Amanda Kernell och Lisa Aschan, och inte minst Ali Abbasi (även han med iransk bakgrund) som i skrivande stund är på festivalen i Cannes med sin John Ajvide Lindqvist-filmatisering Gräns.