Under Tysklands ockupation gick Norge med på att arrestera alla judiska män – och senare också kvinnor, barn och äldre – och föra dem till ett uppsamlingsläger. Därifrån sattes de på ett fartyg till Auschwitz.

”En etnisk utrensning utan undantag” är inte obekanta order från nazitiden, det är bara inte lika känt att de också utfärdades i vårt grannland. Något i alla fall regissören Eirik Svensson nu vill göra upp med.

Den största förbrytelsen baseras på verkliga händelsen och till grund för filmen ligger en bästsäljande bok av Marte Michelet som genom att berätta en familjs historia berättar många familjers historia. I centrum står paret Braude som flytt från Litauen till Oslo. Där har de inrättat ett liv med liten butik och fyra barn. Men en morgon knackar det på dörren och männen i familjen blir bortförda.

Andra världskriget är en fasansfull tid i historien. Regissören Eirik Svensson har valt att återge den med återhållsam respekt. Inga förnedringsscener, inga övernitiska generaler. Istället gråa tjänstemän som pliktskyldigt gör sina jobb utan att titta upp från protokollen. Det är inte den bild av ondskan som vi är vana att se i skildringar av denna tid. Brottet här är istället likgiltighet och feghet. En ”jag lydde bara order”-hållning. Även när ordern är etnisk rensning.

Under de stunder i filmen då enskilda individer ges ett val – agera medlöpare eller medmänniska – väljer Norge medlöparens roll. Som svensk tänker man osökt på det samtida uttrycket ”En svensk tiger”. Sverige var inte ockuperat men kanske är det dags också för vår egen uppgörelse med historien.

Den största otjänsten man kan göra en film om mänskligt lidande är att sentimentalisera. Det kan man inte anklaga Svensson för, tack och lov. Inte heller huvudrollsinnehavaren Jakob Oftebro som spelar det rakryggade och hederliga boxarlöftet Charles Braude med fin känslighet. I en scen utmanas han till boxningsmatch av en vakterna och det som följer är plågsamt att bevittna: han måste välja mellan att slåss i förnedrande underläge eller att plågas under lång och utdragen misshandel. Jag utläser det som en bild av hur tyskarna tilläts diktera villkoren för kriget.

Men återhållsamheten gör också att filmen inte helt kommer åt den enorma tragiken. När männen och kvinnorna går ombord fartyget med sikte på Auschwitz, är det ju den största förbrytelsen vi bevittnar. Men detta sker under stillsamma, rakryggade former. Till och med avklädningen och duschandet sker med respekt. Kanske var det så? Det kan vi inte veta. Men det som skildras är en ren avhumanisering, det bör kännas därefter.

Biopremiär 14 maj.