Handlingen kretsar kring Marina, en servitris som extraknäcker som sångerska. Hon har inte gjort något kirurgiskt ingrepp, men lever i alla andra bemärkelser som kvinna. Hon har en lycklig relation med medelålders- och mjukismannen Orlando, som precis köpt biljetter till en gemensam resa i födelsedagspresent, när han drabbas av akut sjukdom och dör.

Eftersom Orlando föll nedför trappan på väg till sjukhuset leder kroppens blåmärken till att polisen misstänker Marina för hennes älskares död. Detta underlättar inte direkt sorgearbetet.

Marina konfronteras också med Orlandos fördomsfulla familj, som vill stänga ute henne från begravningen och kasta ut henne från Orlandos lägenhet. ”Låt familjen vara ifred” tycker exfrun, som låtsas visa förståelse, men nedvärderar Marina och Orlandos relation till en experimentell ”perversion”.

De manliga släktingarna är desto grövre. De kidnappar Marina, skrämmer upp och förnedrar henne. En fantastisk kvinna handlar mer om samhällets fördomar, rädslor och trångsynthet än om Marina, vars utsatthet ger henne väldigt lite agens att arbeta med.

Särskilt inte när hon tvingas klä av sig naken för fotografering så att hon kan frias från polisundersökningen. Scenen är nästan lika plågsam som den utdragna skallmätningen i ”Sameblod”, trots att syftet här är strikt polisiärt snarare än fascistiskt.

Den starka effekten beror till stor del på skådespelaren Daniela Vegas (som är trans i verkligheten) prestation. Hennes rollfigur har dittills tagit alla käftsmällar utan att reagera, som om hon vant sig vid en konstant ström av förnedring, men kan inte hjälpa att paniken sipprar ut under den avhumaniserande fotograferingen.

En fantastisk kvinna är ett felfritt drama i sin genre, det vill säga pristippade offerskildringar, den är aldrig manipulativt sentimental, eller överdriven i sina skildringar av övergrepp. Men jag hade önskat att den hade utforskat någonting mer än Marinas lidande.

Utsatthet i sig kan i värsta fall bli ett självändamål, där publiken får känna sig som goda människor efter att ha bevittnat någons lidande, utan att konfronteras med deras alla nyanser av personliga kvalitéer och brister.