För fem år sedan kom 160 000 asylsökande till Sverige, vilket var många fler än vad som fick plats på flyktingförläggningar, så några fick istället bo i sommarstugor.

En av dessa logilösa är Monir, som tillsammans med fyra andra syrier plötsligt befinner sig mitt ute på den svenska vischan. De får rådet att sitta still i stugan, i väntan på besked från myndigheterna men Monir är en rastlös själ, och drar genast ut och undersöker omgivningen.

Monir är också en man med integritet. Han ser inte Sverige som det förlovade landet utan som en del av den rika världen som säljer de vapen som dödar folk i fjärran länder, som njuter överflödets lyx när han och hans likar kämpar för överlevnad. Monir och manus vänder alltså på perspektivet, ger oss den stora bilden, de ekonomiska och humanitära sammanhangen. Det är ett sant och intressant tankegods som ger stadga åt filmen men när huvudpersonen ramlar vidare i den svenska skogen börjar det ändå knaka oroväckande i illusionen.

På ett av sina strövtåg får han syn på två unga kvinnor som badar nakna i en liten sjö. Han stirrar storögt på dem när de kliver upp näck ur vattnet bara några meter från hans gömsle och redan där känns bilden av den svenska frisläpptheten smått klichéartad. I det läget överraskar Monir oss alla genom att dra ner brallorna och börja runka.

En av tjejerna är Moa. Överraskande nog fnittrar hon bara när hon upptäcker honom där med lem i hand och de blir ett par; skapar sig en bubbla av kärlek, inklämd mellan flyktingkris och svensk främlingsfientlighet.

Det är en svårsmält scen. En kvinna ertappar en gömd onanist – och blir kär. Vi får visserligen veta att hon skymtat honom vid ett tidigare tillfälle, och blivit nyfiken, men ändå…

Okej, man får tugga i sig det. Men det kärvar.

Det bitvis inte helt avslappnade skådespeleriet är ytterligare en tröskel att ta sig över.

Men det finns andra goda sekvenser och bra tankar. Genom Monirs ögon ser vi kända saker i nytt ljus: alla dessa röda stugor, den förbannade tystnaden (som ger Monir tinnitus) och den där skumma groddansen kring ”en fallos som knullar jorden”. Det är midsommar så ”akta er för lokalbefolkningen”, säger en av syrierna. ”Den här natten är svensken full och arg”.

Den regidebuterande Markus Castro (även manus) och hans team låter naturen spela stor roll i dramat (Ghabe betyder just skog på arabiska). Drönarkameran glidflyger över gran och sjö. Det är mäktiga och suggestiva bilder som ger Ghabe en ytterligare, tidlös, dimension.

Den (melo)dramatiska slutuppgörelsen hade man dock kunnat fila lite mer på (här dyker även kändispolisen Martin Melin upp) men den sista scenen är fin och framåtblickande.