Applåderna rungade ovanligt länge efter premiärvisningen i Cannes i våras, ja, de kom till och med in i en andra andning när eftertexterna led mot sitt slut.

Det är ju egentligen rätt oprofessionellt att känna en patriotisk glädje när det går bra för en svensk film men det värmde ändå lite i bröstet när den internationella publiken i den stora premiärbiografen hyllade John Ajvide Lindqvist-filmatiseringen Gräns (nu även utsedd till svenskt oscarbidrag).

Men nej, detta inte alls bara för att den är svensk, egentligen mer för att det är en högst egenartad skapelse som osar av någon slags svårdefinierad mix av tolerans och galenskap. Och kanske allra mest för att det kunde ha gått fullständigt åt pipsvängen.

För det är ju svårt det där med tomtar och troll.

När jag för sisådär tio år sedan pratade med regissören Kristian Petri om hans då påtänkta filmatisering av samma författares zombiedrama Hanteringen av odöda, sa Petri att han ännu inte hade listat hur man ska kunna skildra svenska zombier (som dessutom dansar ringdans) utan att det blir ”ostigt”. Eller ”kringe”, som kidsen säger nu.

Det blev heller ingen film.

Men det blev det alltså av Gräns. Som lite oväntat gick och vann den nästa tyngsta klassen i Cannes: Un Certain Regarde – den sektion som egentligen är festivalens mest intressanta, den med lite mer ”edge”. Men så är det också en skönt skruvad sak, med ett manus skrivet av Sveriges Stephen King, på egen förlaga, tillsammans med Isabella Eklöf.

Det är i ärlighetens namn inte speciellt rysligt, mer ett existentiellt psykodrama från de djupa skogarna. En mystisk och mytisk historia, där Eva Melander (i kraftigt neadertal-smink) spelar en egenartad kvinna som är en fena på sitt jobb som tullare i hamnen där Finlandsbåten lägger till. Med sitt skarpa luktsinne kan hon sniffa sig till mänskliga känslor som skam, ilska, ångest, och vet därför alltid exakt vilka hon och kollegorna ska haffa. En dag kommer den en man som ser ut ungefär som hon och sakta börjar det gå upp för henne varför hon alltid har känt sig annorlunda.

Jo, zombier är som sagt svåra att klämma in i ett drama, men troll kan också vara rätt knöliga. De tillhör ju barnkammarens fantasivärld, och har av förklarliga skäl inte spelat huvudrollen i speciellt många verk om identitet, utanförskap och sexuell vilsenhet... Här får vi till och med se trollen kopulera i en sexscen som är icke-binär så det stänker om det. Sannolikt en av filmhistoriens knäppaste ligg. Ljudeffekterna där, och i resten av filmen, har en köttigt suggestiv påverkan (ljudskaparna vann även de pris i Cannes).

På så sätt är det en våghalsig film. Långfilmsdebuterande Ali Abbasi och hans team balanserar sina troll på slak lina, men klarar det bra, om än inte utan att darra. För det som ter sig gåtfullt och subtil i en bok, där läsaren själv bestämmer hur tydliga sinnebilderna ska vara, kan på duk bli lite för påtagligt. Så även här.

Dessutom talas alldeles för mycket ut i ord: Vem är jag? Du är ett troll! Jo, vi har fattat det…

Men samtidigt... många gånger när jag var på väg att döma ut Gräns som en visserligen underhållande men lite för trubbig film, låter filmmakarna trollen – och filmens moral – gå sina egna oväntade vägar. Och jag följer glatt överraskat efter.