En kvinna balanserar ett lerkrus på huvudet och råkar plötsligt snubbla så att hon faller och tappar det. När hon vänder sig om står en liten tjej och tittar på henne, vilket får kvinnan att dra slutsatsen att den lilla är en häxa, som med sitt onda öga har fått henne att ramla.

Efter en parodisk ”rättegång” blir den nioåriga föräldralösa flickan Shula satt i ett så kallat häxläger. Väl där, bland ett 20-tal andra kvinnor av olika åldrar, får hon välja mellan att förvandlas till en get eller erkänna att hon är en häxa, och då tvingas jobba för den lokala politikern och entreprenören Mr Banda.

Jo, det låter som en afrikansk Monty Python-premiss men ska man tro den walesiska långfilmsdebutanten Rungano Nyoni (med ursprung i Zambia) – och det ska man – är det nutida verklighet. Häxläger existerar idag och verkar i alla fall på vissa håll i Afrika utgöra ett slags inofficiellt accepterad slavhandel.

Den förrädiskt jovialiske Mr Banda, som nog anser att han är en av the good guys, drar in stora pengar på sina häxor. Han hyr ut dem som arbetskraft och eftersom de anses ha övernaturliga krafter får de då och då även rycka in som lokala rättskipare. Shula får snabbt ett rykte om sig att kunna avslöja lagbrytare bara genom att titta på dem.

I Am Not a Witch bjuder inte direkt in oss med stora famnen. Det är en film som snarare bärs fram av idéer än känslor. Shula är och förblir en hemlighet filmen igenom, hon är mest en figur kring vilken Rungano Nyoni (även manus) bygger sitt episodiska berättande om olika former av exploatering.

Det är en anklagelsedikt mot ett samhälle som utnyttjar de svaga, underblåser vidskepelse för sin egen vinnings skull, lika mycket som kan man se det som en feministisk allegori över kvinnans kringskurna tillvaro.

”Häxorna” är nämligen fastbundna i varsitt vitt tygband. När de forslas på lastbilsflak har de med sig varsin väldigt stor trådrulle där linan sitter upplindad, och när de jobbar på fälten fladdrar de vita linorna som långa dasspapper efter dem.

Det rör sig med andra ord om band som de lätt skulle kunna slita sönder men dess symboliska tyngd håller kvinnorna kvar. Det är en social överenskommelse mellan de med makt och de som befinner sig längst ner på stegen.

Den här galna pakten, som till stor del hittar sin styrka i mänsklig vidskepelse, påminner ju en hel del om alla dessa religiösa påbud som fjättrar människor runt om på jorden.

Tanken går främst till en annan globalt hyllad film från samma kontinent, nämligen Abderrahmane Sissakos Timbuktu, som på ett härligt vis drog ner brallorna på ortodoxt religiöst regelrytteri, och – precis som I Am Not a Witch – mixade övergrepp med knastertorr humor.

I Am Not a Witch jobbar med andra ord med tunga ämnen, men det är ändå en förhållandevis lättsam film. Det är bitvis riktigt roligt på ett extremt tillbakalutat vis. Om man tycker Bill Murray är mästare på lakonisk humor, på att skoja med nollställt ansikte (dead pan, som det heter på engelska) ska man sätta sig och begrunda I Am Not a Witch – en absurd berättelse som återges utan grimaser eller leenden. Här ligger humorn så djupt begravd att man nästan kan missta den för dåligt skådespeleri...

Men okej det finns även några riktigt farsartade scener, inte minst den där i början där en uppenbart packad man hävdar att Shula utnyttjat sin häxkraft så att hans arm trillat av – trots att båda armarna helt tydligt sitter fast där de ska...

Betygsfyran är lite darrig, den återhållna tonen hämmar inlevelsen lite, men allt som allt är det en skönt udda mix av torr humor, magisk realism och angelägen samhällskritik.