Mörkret sänker sig över Sverige. Men det är inte det stora vemodet som rullar in, utan främmande makt, alternativt en brutal statskupp. Tillsammans med verk som Jesper Gantlands Jimmie (april) och Crazy Pictures Den blomstertid nu kommer (juni) utgör Stefan Jarls Innan vintern kommer en trojka mörksinnade dramer som placerar vår nation i en krigssituation.

Tanken är lika skrämmande som kittlande – framförallt det sistnämnda eftersom det är svårt att verkligen tro att vi ska hamna i krig, eller att polariseringen i samhället ska leda till inbördeskrig.

Peppar, peppar…

Men med ständiga IS-dåd, den nyliga Folk och Försvar-mässans diskussioner om hur länge Sverige skulle kunna stå emot ett militärt angrepp, och ett slags mjuk-prepping-mentalitet som börjat sprida sig (man MÅSTE bunkra vatten och burkmat hemma, i händelse av systemkollaps) så faller nämnda titlar onekligen i god dystopijord.

Här handlar det om en pojke som bor med sina föräldrar (Eva Röse och Henrik Norlén) ute på vischan; de verkar ha dragit sig undan så långt som möjligt från en pågående krigssituation. Informationen är begränsad, kommer i bisatser om vägspärrar som måste passeras när man ska handla, eller i en dialog mellan far och son om vad den sistnämnde skulle göra om föräldrarna skulle råka ut för något. Den lille killen ägnar den största delen av sin tid åt sin häst som erbjuder varm trygghet.

Ganska snart kommer några beväpnande män till den lilla gården och verkligheten drabbar den lilla familjen hårt och skoningslöst. 

Det här är den fristående, tredje delen i Stefan Jarls i tid utdragna trilogi vars två andra installationer är Goda människor från (1990) och Jag är din krigare (1997). De är alla berättade ur en prepubertal pojkes perspektiv och utspelar sig alla mot en fond av frodig natur. Det senare med extra emfas här.  

Jarl och den norske fotografen Philip Øgaard fläskar inledningsvis på rejält med vykortsfina klichébilder av ett tidlöst Sommarsverige: Röda stugor, kossor, fält, mossigt stengärde, hjort som lystrar. Allt i skimrande motljus, och som en kontrast mot det som komma skall.

Filmens ynka 75 minuter flyger förbi snabbt. Ingen tid ägnas åt backstory eller karaktärer. Det här ett istället ett spännande och välspelat Tänk om-scenario som lämnar mycket till betraktaren, vilket å ena sidan gör filmen akut kärnfull, å andra sidan lätt frustrerande – ungefär som en eggande pilot inför en TV-serie som inte kommer. Ett dystopi-fan likt undertecknad hade gärna sett att Jarl zoomade ut lite, på samhälle och sammanhang. Men då hade det å tredje sidan varit en annan (och mycket dyrare) film.

”Winter is coming”. Mantrat från Game of Thrones ringer i Jarls titel, och jag antar att filmskaparen vill att vi ska vakna, agera, göra något, innan vintern är över oss. Mota Olle i grind, liksom. Det är dock inte helt klart vad Olle står för, de brutala männen viftar inte med några flaggor, men ska man döma utefter Stefan Jarls livsgärning kan man nog utgå från att det rör sig om krafter som attackerar från höger i bild.

Man kan se det som en empatiövning, ett sätt att vända på premisserna så att vi ska få förståelse för flyktingars utsatta situation.

Sentensen är tydlig: Det går inte an att kura skymning i en verklighetsfrånvänd kärnfamiljsbubbla. När mörkret kommer, sänker det sig över oss alla.