De multinationella mediaföretagen är som bekant duktiga på att saluföra sina kommande produkter långt innan det är dags för premiär. Påverkanskampanjen börjar si så där ett halvår i förväg, och får det att låta som att guds gåva till mänskligheten är på ingång (inte bara ytterligare en mallad franschise-film). Och förvånansvärt många kollegor hänger på.

Nå, nu ska vi inte gå så långt som att kalla Joker gudasänd men det är i alla fall första gången i filmhistorien som en superhjältefilm faktiskt lever upp till hajpen.

Men så är det i och för sig inte heller en traditionell superhjältefilm. Snarare en thriller med rötterna i samma kontext som Batman brukar dyka upp i, men här alltså med den sargade själen Jokern i centrum, eller Arthur Fleck som han heter innan han går upp i sitt alter ego.

Joker är som en storartat suggestiv happening, som hämtar kraft ur framförallt två ting: Joaquin Phoenix och musiken. Vi återkommer till det sistnämnda längre fram.

Phoenix är som född för den här rollen. Han är en motvallsfigur som även i det civila anses vara smågalen, vilket förstärktes av mockumentären I'm still here (2010) där han låtsades hoppa av filmandet för att bli hip-hop-artist. Intervjun i Lettermans show i samband med det, där varken programledaren eller vi i publiken kunde avgöra om Phoenix spelade en roll eller var påtänd på riktigt, är en modern talk show-klassiker i sig. Här har han dessutom bantat ner sig 23 kilo vilket får hans redan seniga och krumma uppenbarelse att te sig ännu mer plågad. Jokern är en sjuk själ i en sjuk kropp.

Som oliven i den här mörkmixade drinken kommer Jokerns ökända hyeneskratt, som nu visar sig ha en medicinsk förklaring. Han lider nämligen av ett slags tourette som, när han blir pressad, får honom att brista ut i galet garv. Och pressad blir han ofta. Av nästan alla i hans omgivning som tycker att han är ett freak.

Den där mixen av ”glädje” och sorg, manifesterat samtidigt, i samma ansikte, är ju egentligen själva grunden för bra skådespeleri, att skildra mental friktion inne i en rollfigur. Visst kan det göras med större finkänslighet men likväl skapar det här en svårartat neurotisk spänning. Få kan famna så många känslor på en gång, som Joaquin Phoenix gör här. Ömklig och livsfarlig. Vibrerande.

Det finns också en politisk linje här, som kan sägas extrapolera vår polariserade samtid. När Arthur mördar tre finanshajar blir han ofrivilligt en revolutionär. Detta hans första dåd tänder den krutdurk som staden Gotham har blivit under rovkapitalismen regim.

I slutet ondgör sig Jokern över det kalla samhällsklimatet, över att alla arga och skriker på varandra. Han säger, med andra ord, att empatin är utrotningshotad.

Okej, här är manuset inte mer subtilt än en Donald Trump-tweet men likväl ett välkommet tillskott i Gotham-universat.

Arthur bor med sin mamma som förgäves försöker få tag på sin gamla arbetsgivare Thomas Wayne, i tron att han, rik som han är, ska hjälpa henne och Arthur att ta sig ur fattigdomen. I den här delen av storyn, som förklarar Arthurs hat mot familjen Wayne, möter vi också Bruce Wayne/Batman som liten, långt innan han drar på sig fladdermuskostymen – en fyndig scen som får ihop de två kombattanternas världar att smälta samman.

Även om det som sagt främst är Joaquin Phoenixs film, kommer musiken som god tvåa. Ljudbilden är stor, gigantisk!, dov, oroande och hotfull. Som någon försökt tonsätta Ragnarök. Denna någon är isländska kompositören Hildur Guðnadóttir (tidigare även Chernobyl) som – precis som Phoenix – redan nu kan göra plats i bokhyllan för sin första Oscar.

Bilderna är inte heller fy skam. Den patinerade staden, det sjaskiga omklädningsrummet där Arthur jobbar, de hårda skuggorna. Vi befinner oss i en anakronistisk dåtid som främst andas 70-tal. Detta inte minst tack vare ett till synes patinerat och (relativt) lågupplöst 70 millimetersfoto med gatukontakt, som tillsammans med tydliga referenser till Martin Scorseses Taxi Driver och King of Comedy ger eggande vibbar av den amerikanska filmens andra guldålder.

Bäst av allt är att vi inte bara får Jokerns perspektiv och förklarande bakgrund (ja, trasslig barndom), han tillåts dessutom triumfera – vilket ju är extra trevligt för den som likt undertecknad spontat alltid håller på skurken. I den bemärkelsen är Arthur Fleck något så ovanligt som en sann antihjälte. Det är många rollfigurer genom historien som gjort anspråk på det epitetet men det är få som verkligen fått vara anti hela vägen in i mål.

Regissören Todd Phillips (tidigare mest känd för Baksmällan-trilogin!) har sagt att det inte ska bli en uppföljare, vilket låter sunt och rätt, men efter framgångarna i Venedig (Joker vann Guldlejonet) och framförallt i biosalongerna, lär de multinationella bossarna knappast låta Jokern vila i frid där på Arkham Asylum.

Bonus: Jokernamnet Arthur Fleck är nytt (tidigare har han hetat Jack Napier), vilket många på nätet tolkar som en lätt dissning av Ben Affleck (initialen plus efternamnet ger: Afleck), och detta skulle bero på att nämnda skådespelare, som spelade Batman 2016, har sagt att han är klar med serietidningsfilmerna.