”Filmen tillägnas världens 152 miljoner barnarbetare och alla dem som kämpar för deras rättigheter”

Faktumet är så klart beklämmande i sig, men texten som inleder filmen blir också en aning uppfordrande, en uppmaning att knäppa på det relä i skallen som styr empati och patos (som ju alltid är på, så klart…) och ta fram den västerländska flagellantpiskan.

Men nej, Khorshid är ingen misärvältrande wallfraff från en asiatisk sweatshop; det handlar nämligen inte specifikt om barnarbete, det är bara en självklar och icke-förpliktigande premiss i en berättelse om ett gäng ungars kamp för överlevnad i ett samhälle där allt styrs av klass, kosing och kontakter.

Tematiskt är vi i Dickensland men geografiskt i en nedgången del av Teheran där den energiske unge entreprenören (okej, småtjuven) Ali och hans persiska Lilla Jönssonligan-gäng får i uppdrag av den lokala skurkbossen att leta reda på en gammal skatt som lär ligga nedgrävd under en begravningsplats. Det enda sättet att ta sig dit är att gräva sig in i avloppssystemet, via en nedgång i källaren till en skola för utsatta barn.

Ali och hans kumpaner lyckas skriva in sig i skolan och påbörjar sitt grävande, men får också tack vare mötet med några altruistiska lärare upp ögonen för ett annat liv.

Filmskaparen Majid Majidi är sedan länge ett stort namn i Iran men hans verk har så vitt jag minns inte setts på svensk biograf sedan den hyllade Himlens barn (1997), även det ett drama som skildrade fattiga barn på Teherans bakgator. Khorshid, som har den engelska festivaltiteln Sun children (och tävlade i Venedig 2020), är inte riktigt lika skarp som nämnda film men är å andra sidan en spännande mix av pojkboksäventyr och social realism, som förutom själva skattjakten handlar om den ideella skolans kamp för överlevnad och situationen för afghaner i Iran.

Sålunda en rik historia, kryddad med en intensitet som alstras av de unga skådespelarna som är hämtade direkt från gatan. Mest energi står Roohollah Zamani i huvudrollen för – ja, nästan för mycket eftersom han med sina ständigt uppspärrade ögon stundtals tangerar överspel. Eller så ser han bara ut så… Svårt att veta.

Men klart är att Khorshid på ett fint sätt väver ihop barndomens drömmar om skattjakt med den krassa verklighetens insikt att slutet av regnbågen bara är ett ställe där luftfuktighet – och drömmar – evaporerar.

För även om vi misstänker att den där knarkbossen egentligen är ute efter något annat, hejar vi på den stackars slitande Ali när han förhoppningsfullt kravlar sig genom skit och lera för att möjligen nå en bättre tillvaro.