Handlingen är till synes enkel: Harlan Thrombey (Christopher Plummer) har gjort sig ett stort namn inom deckargenren. Tack vare häpnadsväckande handlingar och fantasifulla upplösningar har han miljontals läsare över hela världen. Därmed också mycket pengar. Dagen efter sin 85-årsdag hittas författaren död på sin kammare i vad som ser ut som ett uppenbart självmord. Men privatdeckaren Benoit Blanc (Daniel Craig) är inte så säker.

Trots att ”mordgåtan” är välbekant som filmgenre är den numera sällsynt. I alla fall i formen som kallas ”stängda dörrar”, med stor ensemble och ett ”nu ska jag berätta precis hur brottet gick till, mitt sällskap”-inslag som hade en storhetstid på 1940-talet. Det är regissören Rian Johnson medveten om och har därför försett Knives out med ett charmigt nostalgiskimmer. Thrombey bor till exempel i ”ett hus från Cluedo”, en gotisk herrgård med antikviteter, knakande trappsteg och skällande hundar. Filmens karaktärer har distinkta egenskaper, som att gå med krycka och prata utpräglad dialekt, något Agatha Christie var pigg på att använda sig av.

Men att använda det bekanta är också ett sätt att luras. Vi tror att vi känner igen oss. Men precis som regissören Jordan Peele använder den klassiska skräckfilmen för att berätta om vår samtid i filmerna Get out och Us, nyttjar Rian Johnson den mysiga mordgåtefilmen från förr för att säga någonting om här och nu istället. Miljön må vara nostalgisk men vi befinner oss i nutid. Poirotfiguren, den flinande, lagom självgoda sydstataren Benoit Blanc som går under benämningen ”den sista av gentlemannadetektiverna”, avslöjar inte bara familjen Thrombeys falska alibin utan också en annan sorts lögn, nämligen den som upprätthåller en fasad. Som nobla värderingar och politiska åsikter man kan svänga sig med så länge man så länge de inte kostar någonting.

På det viset följer regissören ytterligare i Agatha Christies fotspår, i hennes berättelser finns ofta klassaspekten. Och med den ofta en känsla av berättigande. Är man övertygad om att man förorättats, att man berövats någonting som borde tillfalla en själv, blir ett brott inte en kriminell handling utan ett återtagande av balans.

Med det inte sagt att detta är en politisk film. Det är det inte. Knives out är först och främst ett intrikat mysterium – och med intrikat menas ett komplicerat fall som hinner vridas i 360 grader flera gånger om innan lösningen är på plats. Faktiskt skulle jag inte kunna redogöra exakt för det exakta händelseförloppet. Ens under, eh, knivhot.

Men oförutsägbarheten gör också filmen underhållande. Det är i synnerhet roligt att se att stjärnor som Jamie Lee Curtis, Daniel Craig och Chris Evans verkligen släppa loss och ta ut svängarna. Lee Curtis leker med rollen som pappans favoritdotter Linda och Chris Evans har kul som rikemansgosse och familjens svarta får.

Knives out är en verklig ensemblefilm, och hur njutbara sådana än är tenderar de också att bli röriga. Karaktärer skruvas upp och överdrivs för att kunna urskiljas. Den politiska kommentaren är stundtals väl tydlig, kontrasterna mellan elit och fotfolk utpräglat stark men det är egentligen småsaker som helt försvinner ur medvetandet när slutscenen kommer. Spektakulär i sin enkelhet, tydlig i sin kommentar. Jag betvivlar att den store Harlan Thrombey någonsin skrev någonting lika bra, miljoner sålda böcker till trots.