Danske Thomas Vinterbergs filmografi är ojämn som en gräsplan i mars.

Genombrottet kom 1998 med den slagkraftiga och Dogma-certifierade Festen och sedan dess har han blandat och gett, kryssat fram mellan toppar som Jakten och Submarino, och dalar som It´s all about love och Dear Wendy.

Även Kursk rör sig i de lägre nivåerna.

Den första tröskeln är hög: alla ryssar pratar engelska.

Jo, det finns så klart en ekonomisk orsak, det gör att det lättare att sälja denna europudding (fransk/belgisk/dansk) till fler länder, men det känns ändå så… daterat.

Nå, om man nu ändå lyckas kravla sig över den så kan man låta sig glida in en första akt där vi lär känna några av de sjömän – och deras familjer – som dog ombord på ubåten Kursk, när den för 18 år sedan gick till botten i Norra ishavet.

Alltid övertygande belgaren Matthias Schoenaerts (Rust and bone, Bullhead) gör kaptenen Michail Averin, pappa till lille sonen Mischa och gift med Tanya, spelad av en höggravida Léa Seydoux. Dagen efter det att vi kliver in i handlingen ska deras ubåt Kursk ut på en stor krigsövning och Tanya och Mischa är nästan lika oroliga som vi, som sitter med facit, vet att de bör vara.

Här sparas det inte på sentimentaliteten, speciellt inte i pappa-son-relationen som Vinterberg av någon anledning inte tror att vi har förstått vikten av, och därför pepprar på med tårdrypande bilder i stil med den där Hötorgskonst-tavlan med ett gråtande barn (Mischa är för övrigt väldigt lik nämnda telning).

Manuset, baserat på en litterär förlaga, koncentrerar sig i första hand på det mänskliga dramat, och framförallt på det manliga kamratskapet. Nu är detta förvisso inte Vinterbergs manus, han blev inkallad sent i förproduktionen, som bruksregissör, men han gör inget för att tona ner machosnyftandet. Tvärtom verkar han gilla det. 

Sjömän som offrar sig, kvinnor som gråter på land och barska basröster som, när drunkningsdöden väntar, stämmer upp i ”Hej och hå och en flaska med rom!” – eller ja, det var en annan sång så klart, men ni fattar.

Visst, sveket från landets ledning – där ibland en nytillträdd Putin – som inte tillät utländska bärgare att hjälpa till förrän det var försent, spelar en viktig roll i dramat men det politiska spelet bakom männens död är skildrat på ett tradigt konventionellt vis där västmakternas representanter är utrustade med sunt förnuft och medmänsklighet medan deras ryska motsvarigheter är korrumperade och iskallt auktoritära. Känns som en fadd fläkt från Kalla kriget.

Kursk följer den officiella versionen av vad som hände, den som säger att förlisningen var en olycka orsakad av att en torped detonerade av misstag och fick de andra missilerna i båten att explodera. Bara en liten del av ubåten fanns kvar, och det var där de dryga 20 sjömännen överlevde något/några dygn efter olyckan.

En annan spridd tolkning av händelsen är att det var en amerikansk ubåt som av misstag avfyrade en missil mot Kursk och att de två stormakterna sedan hjälptes åt att mörka sanningen. Ett skeende som vårens andra ubåt i fara-film, Hunter killer, antagligen hämtat sin inspiration från. Där kunde vi för övrigt se svenska Michael Nyqvist som rysk sjökapten, och han står även i rollistan till Kursk, som sägs vara den avlidne skådespelarens sista film. Jag såg honom dock inte, kanske försvann hans scener i slutklippningen, vilket även de med den ryska presidenten lär ha gjort.

Dramat Kursk är för övrigt nästan helt bemannad av icke-ryska skådespelare, där Sverige, förutom Nyqvist, är representerade av Gustaf Hammarsten, Pernilla August och – inte minst! – ikonen Max von Sydow. Det var nästan barnsligt kul att se honom på duken igen. Men man kan ju fråga sig vad det var i det här manuset som fick 89-åringen att lämna sin gård på Rivieran.