Den svartvita bilden i gammalt tv-format (4:3) har blivit så poppis i arthousekretsar att den nästan blivit till en genreklyscha. Men den är i och för sig lätt att gilla.

Den ger konstkonnotationer och lovar att filmmakarna har ambitioner, att den nästan kvadratiska formen också kommer att föra med sig ett spännande tankegods.

Som den fula men eggande brittiska Bait eller multipelt attraktiva polska Ida (som också delar manusförfattare med Servants: Rebecca Lenkiewicz)

Servants, som utspelar sig på ett katolskt prästseminarium bakom Järnridån, närmare bestämt i Tjeckoslovakien under 1970-talet, är inget undantag; till och med bildklyschan ”trappuppgång som slingrar sig uppåt i örnperspektiv” ser udda och spännande ut här.

Två unga män har sökt sig till skolan i tron att där kunna komma undan den allt hårdare, sovjetstyrda regimen, men märker snart att inte heller seminariet är en fristad. Den ene dras snabbt in i den lilla motståndsrörelse som finns på skolan medan den andre följer rådet att sitta still i båten.

Sålunda ett drama om pragmatism kontra idealism, ett ständigt aktuellt motsatsförhållande. Ska kyrkan böja sig under den kommunistiska makten och på så sätt ändå få existera eller stå med rak rygg – och då sannolikt få den knäckt av politruckernas hantlangare. Ett självklart val i teorin, och i Hollywood, men Servants manusförfattare väljer inte den lätta vägen: Även bland dem som väljer att samarbeta med den sovjetiska regimen råder nyanser av medlöperi.

”Herren är tystnadens vän”, säger översteprästen, som en tydlig varning att inte yppa för omvärlden vad som försiggår på skolan. Målet är som alltid att bevara maktstrukturen.

Känslan av klaustrofobi förstärks av den trånga ramen, och av ibland nästan stillastående tablåer. Det här inget ställe där själen får flyga fritt, den tyngs istället ned av kyrklig och politisk korruption.

För den förtryckte spelar det ingen roll om bödeln bär en prästrock eller uniform, den är lika letal ändå. I Servants har den både och.

Det dova temat ackompanjeras av ett expressionistiskt ljudband, oftast helt tyst, ibland hotfullt dånande som om vi satt inne i skorstenen på en kommunikativ Atlantångare. Suggestivt som attan.

Den slovakiske regissören Ivan Ostrochovský med team har med andra ord skapat en formidabelt formsäker film, utrustad med nämnda tankegods, men det är också en påtagligt stram sak. Känsloyttringarna hålls på miniminivå. Vi betraktar dramat från distans mer än upplever det, vilket tillsammans med det lite väl dröjande tempot gör upplevelsen lite väl seg.

Men snyggt och sevärt är det utan tvekan.