Tel Aviv on fire är titeln på en såpopera av smörigaste sort. Hjältinnan är Rachel, en mörk skönhet och palestinsk spion som nästlat sig in i högkvarteret hos den israeliska militären och lyckas förföra deras högsta general. Hennes käresta Marwan slåss för Palestinas frihet någon helt annanstans men hoppet om deras återförening glöder. Seriens höga kitschnivå och romantiska kärna gör att den ses av både judar och palestinier.

Att leva i ett land i konflikt skapar en finjusterad blick som snabbt delar in världen i det ena eller det andra lägret. Alla val, från hur du kysser någon till var i landet du bor får politisk betydelse. Palestinska Marwan är frihetskämpe eller terrorist, beroende på vem man frågar.

Kort sagt innebär det att hela tiden vara tvungen att ta ställning.

Min egen erfarenhet av detta är begränsad, men jag bodde i alla fall i Nordirland ett år under pågående inbördeskrig och lärde mig då snabbt att bara något så till synes oviktigt som valet av matbutik (irländska kedjan Dunnes vs brittiska Safeway) kunde ge politiska konnotationer.

Kanske känns det hela, alla val och allt drama, så småningom som en såpopera? Inte för de som befinner sig i skottlinjen, naturligtvis, men för den stora majoriteten invånarna som bara vill leva så naturligt de kan och kunna handla mat vart de vill.

”Vet du vad som är det bästa med Paris”, frågar skådespelerskan Tala mellan tagningarna. ”Att det inte är ockuperat”.

Ingen som bor i ett konfliktlöst land skulle drömma om Paris av den anledningen.

Tel Aviv on Fire, filmen alltså, är en metakomedi. Den riktiga konflikten speglas både i såpoperan, i filmen och i tv-produktionens verklighet. Det är smart.

Såpan spelas in i palestinska Ramallah på västbanken. Det betyder att Salem, en medelmåttig produktionsassistent på lägsta nivå, måste passera kontrollstationen i Jerusalem varje gång han ska till jobbet. Där bossar Asi, en typisk machoman. När Asi får reda på att Salem är involverad i hans frus favorit-serie, blir han ivrig att påverka innehållet. Den judiska generalen måste bli seriens hjälte, inte skurk, för så ser naturligtvis hans verklighet ut. Det går så långt att han missbrukar makten i sitt ämbete för att påverka slutet av historien. Det är en rolig idé (även om den ekar starkt av Woody Allens ”Kulregn över Broadway”) men reser sig aldrig över den lätta, lågmälda komedins nivå. Synd, med så starka förutsättningar.