Det här är som Kathryn Bigelows Oscar-vinnare The Hurt Locker – fast på riktigt. En nervigt spännande dokumentär som följer en dödsföraktande kurdisk officer i den irakiska armén som blir en lokal kändis tack vare sitt modiga – dumdristiga?! – sätt att desarmera minor, utan skyddskläder och endast beväpnad med en avbitartång.

Generellt är bomber, i fiktionen, lömska saker med en ondsint härva trådar, där den kallsvettiga hjälten velar om hen ska knipsa den röda eller den blå sladden.

Fakhir Berwari velar aldrig. Han rycker loss sladdarna som vore de presentsnören på en efterlängtad julkapp, knipsar vilt och slänger lite slashasigt de stora minorna på en hög, som blir allt större.

Allt medan någon basse utanför bild säger: Nej, sir! Akta dig, sir!

I något läge står han och frigör en stor mina vid vägkanten – med hjälp av en stor tung stenhacka!

Man baxnar, såklart.

Men det går ju bra.

Nja, inte varje gång… Jag ska inte gå in mer på det men redan i början ser vi att Fakhir (passande namn…) Berwari går med benprotes, och man kan ju ana varför.

De svenskirakiska filmarna Hogir Hirori och Shinwar Kamals porträtt av Fakhir Berwari sträcker sig från Saddams fall 2003 fram till 2014 när IS härjar i norra Irak. Bildmaterialet från de tidiga åren är tagna av Berwaris egen videokamera, som han antagligen gett i uppdrag åt någon kollega att hålla i, medan de senare som filmmakarna står för är av en klart mer professionell art (och snajdiga förtexter).

Det visar sig i de förstnämnda att han inte har någon utbildning i att desarmera sprängladdningar, han tog det bara på sin lott eftersom det alltid dröjde så länge innan den riktiga bombgruppen hunnit fram.

Det är tydligt att Fakhir Berwari är en man som gillar kamerans uppmärksamhet. Hans motiv är främst ädelt, han säger saker som att ”Jag vägrar ge upp! Det finns minor kvar därute, folk kan dö” och ”Alla barn som dör av minor är mina barn”.

Han satsar bokstavligen sitt liv på att rensa bort alla dessa djävulska fällor som först den avsatte Saddam Husseins anhängare, senare IS, placerade ut bland folk och fä.

Han älskar sitt jobb, och med tanke på hur han för sig framför kameran kan jag inte låta bli att tänka att åtminstone en liten del av tillfredsställelsen kommer från det faktum att blivit en lokal kändis, ja, något av en superhjälte, faktiskt. Trubbel på g? Ropa på Fakhir!

Hogir Hirori och Shinwar Kamal är uppenbarligen stora fans av Berwari och har satt ihop en dokumentär som närmar sig en helgonförklaring – vilket man kanske i andra omständigheter skulle kunna rynka på näsan åt, (devota persondokument är ungefär lika tänkvärda som reklamfilmer) men med tanke på alla liv som Fakhir Berwari faktiskt räddat har han onekligen förtjänat det.

Om man nu bortser från huvudpersonens insatser (vilket minst sagt är svårt!) och försöker se nyktert på The Deminer som film betraktat, gör den här hyllningsdikten det svårt att få syn på människan Fakhir Berwari. Vad är det som får honom att ständigt ge sig ut och jonglera med minor.

Är han en extrem altruist eller bara galopperande suicidal?

Men okej, man kan inte få allt. Bredvid action-porträttet av Berwari får vi istället ett stycke krigisk nutidshistoria som ger ett personligt sammanhang till avlägsna konflikter som annars bara brukar fläkta förbi på nyheterna; en film som  placerar oss mitt i skeendet i en av världens värsta konflikthärdar.