Så fort eftertexterna börjar rulla verkar publiken kasta sig ur sina stolar. Som efter en föreläsning med en trött professor som babblat rotvälska i två och en halv timme. Det hjälpte inte att sista låten var en fruktansvärd cover på Rage against the machines klassiska Wake up som avslutade originalfilmen från 1999.

Många av oss har ett kärt minne av The Matrix, som en perfekt film med två halvokej uppföljare och en fet animerad spin-off (The Animatrix). Hjälte/Jesussagan kritiserade artificiell intelligens och presenterade en mardrömslik framtid där mänskligheten förslavats av maskiner inne i en datorprogrammerad simulation, och i verkligheten odlades på fält som batterier.

Cyberpunkmode och flygande kung-fu (”wire-fu”) verkade i början av 00-talet vara den ultimata estetiken för att leverera filosofiska frågor kring AI.

Nu är Neo tillbaka i The Matrix och lider av minnesförlust. Han jobbar som spelutvecklare för den prisade speltrilogin ”The Matrix”…? Ett spel hans chef nu kräver ett uppföljare till. Kontraktet med produktionsbolaget Warner Brothers går tydligen inte att bryta.

Många fler cyniska meta-referenser blir det, och alla faller lika platt som hela ”Space jam 2”.

Eller så försöker regissören Lana Wachowski trolla publiken och berätta att hon inte ens ville göra filmen. Allt är ganska oklart.

Neo lider sig igenom brainstorming på spelföretaget med ett gäng nördar som pratar om Matrix. ”Matrix handlar om transupplevelsen”, ”Nej Matrix är en metafor för kapitalism”, ”Nej Matrix handlar bara om bullet time” och så vidare.

The Matrix har aldrig varit så osexigt.

Neo blir åter igen kontaktad av Morpheus och väckt ur simulationen. I den nya framtiden har människorna fortfarande beef med maskinerna. Men vissa av programmen kan samexistera med människorna och har blivit allierade.

Hela kritiken mot tech-väckelse har därmed ersatts med ett vagt hotfullt budskap om att vi bör omfamna transhumanism och bokstavligen high-fivea våra nya robothärskare.

The Matrix: Resurrections är stundtals också mer övertydlig pamflett än film. Som i en referens till hur konspirations-högern missförstått originalfilmens metafor om att vara transperson: ”De förvandlade något som var viktigt för oss till något trivialt” säger nytillskottet Bugs i en av många scener som ofrivilligt ramlar genom den fjärde väggen.

Action? Om du vill se samma fighter och pistoldueller som i den första filmen fast med andra skådespelare, tröttare koreografi, och fulare foto: Detta är filmen för dig.

Det stora problemet är ett malande prat och att ingenting verkar stå på spel. Trinity (Carrie-Anne Moss) ska räddas, igen. Någon har säkert berättat varför, men då hade jag slutat lyssna för länge sen.

Det är svårt att inte tycka lite synd om Keanu Reeves, som stapplar omkring som ensam och vilsen cis-man på det icke-binära partyt. En sidokaraktär i sin egen film. Neo klarar inte ens av att flyga längre, av någon anledning. 

”Tänk om jag inte kan vara den jag var förut” säger han efter att ha blivit red-pilled igen. ”Då är vi fucked”, svarar någon.

Det är precis vad Matrix: Resurrections är.

I videon nedan kan du få koll på transtemat i Matrix-filmerna.