Tigers are not afraid hade premiär i hemlandet Mexiko redan 2017 och har sedan dess turnerat och hyllats jorden runt, främst då på skräckfilmsfestivaler – med peak på amerikanska Screamfest där filmen i princip vann allt som kunde vinnas.

Trots det, och trots att filmen har svensk premiär nu på våren, när repertoaren traditionellt dignar av skräckfilm, är det i första hand inte en genreprodukt. Inte alls så, faktiskt. Snarare ett socialt drama, med övernaturliga inslag, med fokus på alla de barn som lever vind för våg i ett våldsdrabbat Mexiko.

Tigers are not afraid inleds med en text med alarmerande siffror om att 160 000 människor har dött under de senaste tio årens knarkkrig i landet, att 56 000 har försvunnit, och att ingen fört räkning över alla föräldralösa barn som på grund av detta drar omkring i Mexiko.

Vi ser ungar som tar skydd på klassrummets golv när det skjuts utanför, barn som dansar limbo under polisen avspärrningsband, som tvingas kliva över lik på vägen hem från skolan.

Det ligger alltså en benhård social verklighet i grunden för Tigers are not afraid, vilket naturligtvis färgar upplevelsen av den föredömligt korta och kärnfulla filmen om unga Estrella som när hennes mamma försvinner tvingas ut i den hemska omvärlden.

Mexikanska Issa López som både regisserat och skrivit manus, har skapat en spännande och framförallt udda sak, en Anderssonskans Kalle möter Medellinkartellen.

Intrigpremisserna är raka och enkla; ett gäng gatukids ska överlista storskurken Kinesen, en knarkkorrumperad populistisk politiker, men omständigheterna är desto mer komplexa, och otäcka. Våldet är närgånget, utsattheten smärtsamt oroande i ett samhälle där den moraliska kompassen gått i spinn och brottsligheten löper amok.

Nu skulle man kanske kunna tänka sig att det vore galet att lägga på ytterligare ett perspektiv, det nämnda övernaturliga, men López och kompani gör det med imponerande fingertoppskänsla. Det hot om våld och död som genomsyrar barnens tillvaro materialiseras i gengångare, små animerade drakar och en tunn strimma blod som rinner efter dem vart än de går.

Landets främste i gebitet, Guillermo Del Toro, lär ha haft López verk på sin topplista 2017, vilket inte alls är förvånande, det är en berättelse han själv skulle ha kunnat skapa, innan han fick sina feta budgetar (som han förvisso förvaltar mycket väl).

Tigers are not afraid är konsekvent berättad ur barnens begränsade perspektiv (den större politiska och sociala bilden får man lägga till själv) vilket gör ovissheten om vad som väntar efter nästa klipp svårartat nervpirrande. Det står nämligen klart att Tigers are not afraid inte finns till för att lugna vuxenvärlden, här erbjuds inga lätta utvägar eller ett osolkat lyckligt slut. Vilket cineastiskt sett är befriande men på alla andra sätt är bedövande sorgligt.