Ultravåld, bilfetischism, anabola steroider och sadistisk sex. Japp, det är filmen som i år tog hem arthouse-världens finaste pris: Guldpalmen i Cannes.
Den som hystar hem den åtråvärda statyetten brukar, med några få undantag, vara ett verk som samtalar med intellektet men franska Julia Ducournaus våldsmacka går rakt på reptilhjärnan. Och syncentret. Det är en film som börjar och slutar med Bilden. Och Kroppen. Via sinnrika, udda bildval och vinklar, vilket märks redan från start där kamera tycks panorera inuti ett väloljat, svart glänsande motorrum på en bil. Rent onanistiskt. Till och med sensuellt, om man är lagd åt det hållet.
I centrum för denna mentala malström av kött och metall står Alexia, en ung kvinna som var med om en bilolycka som barn och ådrog sig en skallskada som läkarna lagade genom att operera in en titanplatta istället för skallben. Hon jobbar nu med att dansa lättklädd på bilutställningar där horder av flåsande machomän står och fluktar närgånget på hennes ålande kropp. Vilket för övrigt även kameran gör, om regissören hade varit man skulle begreppet den manliga blicken krydda varannan recension av Titane.
Alexia verkar ha varit en knepig tjej redan innan olyckan men i vuxen ålder har hon helt tappat det där som kallas mänsklig gemenskap. De som kommer för nära, tränger sig på, avlivar hon utan misskund. Det är bara i bilen hon kan vara sig själv och leva ut sina lustar. Bokstavligen. Hon blir nämligen gravid efter att ha haft sex med en bil. Alltså inte i en bil, utan med en bil. Till tonerna av sakral musik.
Nej, den har vi inte sett förut.
Man kanske kan tolka det som en uppdaterad version av jungfrufödseln som satte Jesus till världen. Nog finns det en del kristna spår här men det är inte ovanligt i filmer gjorda i den katolska myllan. Det behöver inte betyda något – men kanske gör det. Då är det lättare att se släktskapet med den kanadensiske ikonen David Cronenberg. Speciellt hans tidigare filmer. Samma sorts body-horror, samma vridna psykologi som animerar det vi andra trodde var själlöst.
Här förklaras inget i onödan, den logik och konsekvens som finns ligger på en primal psykologisk nivå. Jo, det handlar nog som ofta annars om något så banalt som önskan att höra till, på så sätt talar Titane vackert om ensamhet, men utförandet är som ni redan förstått säreget.
Nu kommer det inte som en överraskning för den som sett filmskaparens (i smala kretsar) omtalade kannibalistiska debut Raw. Precis som den är Titane en furiös film, regisserad som om livet berodde på det, som slår sig fram, traskar genom groteskerier som om det vore vaniljsex. Någon får en ätpinne rakt in i hjärnan, via örat, en annan ett stolsben nertryckt i halsen med dödlig kraft och så där håller det på ett tag, med penetration av diverse art. Sex och kön som både medel och mål.
En queer-thriller som leker med och raderar ut könsgränserna.
Många fina ord, men är den bra, då? Nja. Jo! En cineastisk överkurs som känns omöjlig att sätta betyg på. Skulle kunna vara både en tvåa och fyra. ”Bra” är ett för trubbigt ord. Snarare påfrestande och oavbrutet fascinerande. Sjunk ner i passagerarsätet och låt Titane… hända.
Titane
Betyg: 4
Regi & manus: Julia Ducournau
I rollerna: Agathe Rousselle, Vincent Lindon, Garance Marillier m fl