Den utländska pressen var inte nådig mot Toppen av ingenting när den som första svenska film sedan 2009 fick äran att tävla i huvudsektionen på Berlins filmfestival.

Provocerande ful och intetsägande, var några av omdömena.

Ha! Typiskt jänkare som inte kan se skönheten i det som skaver, tänkte jag och bänkade mig inför Axel Peterséns och Måns Månssons skröna om Spanien-pensionären Nojet som återkommer till Sverige när hon fått ärva en hyresfastighet av sin gamla pappa (och snabbt inser att arvet är en börda snarare än en tillgång).

Men tyvärr är det bara att hålla med. Det är en ful film, eller nja, i alla fall en (medvetet) oskön sak som inte verkar ha några större ambitioner att berätta något utöver det som man bara kan ana i den murriga bilden och den snurriga intrigen.

Handlar det om bostadsmarknaden? Nja, bara på ytan. Snarare verkar storyns första uppgift vara att presentera en rad knasiga och rätt osympatiska individer. Som en stillastående road movie med lättare David Lynch-komplex.  

Sålunda en skröna om kantstötta människor i en skamfilad värld. Jo, det låter bra. På pappret. Man tänker Ettore Scola och hans 70-talshit Fula, skitiga och elaka.

Fast egentligen bara på titeln.

Amatöraktören Léonore Ekstrand kom från ingenstans och charmade (tillsammans med Johannes Brost) hela branschen med sin insats i brorsonen Axel Peterséns debut Avalon. Hon spelade sedan i princip samma roll i det inte alls lika lyckade Petersén-verket Under pyramiden, och ja… hon gör väl ungefär samma sak här.

Léonore Ekstrand sa själv vid Berlins filmfestival att hon inte är en skådespelare, utan en filmstjärna. Det första kan man lugnt skriva under på, men inte lika säkert det andra. Visst, hon är en fena på att ”spela vanlig” i roliga biroller men när hon som här ska bära en hel film, krävs det lite mer än så.

Även Axel Petersén slog igenom stort (i det lilla) med nämnda Avalon som plåtades av denna films medregissör Måns Månsson. Den senare har en uttalad fäbless för den grovkorniga bilden och fick också han en mindre genombrott med sin debut, den torrt underhållande dokumentären H:r Landshövding.

Månssons största bedrift hittills är dock utan tvekan filmatiseringen av Yarden (2016) – där lät han dock kameran styras av Ita Zbroniec-Zajt, vilket gav ett helt annat, slående stilfullt och suggestivt foto.

Här har han lagt vantarna på sökaren igen och skapat dissonanta scener där kameran ofta ligger extremt nära rollfigurerna; den liksom suger sig fast i Nojets sol- och nikotinbruna rynkiga hud, i hennes brorsas alkoholplufsiga anlete.

Anledningen till den närgångna blicken lär enligt filmmakarna vara att dramat har samtidig premiär på alla plattformar – och på små skärmar funkar ju helbilder mindre bra. Men det är sannolikt inte den enda orsaken. Närheten ger också den rätta klaustrofobiska känslan, och det är effektfullt, men det begränsade synfältet ger i kombo med den spretiga historien en rätt förvirrad upplevelse

Men okej, här finns i alla fall en konstnärlig konsekvens och tanke, vilket är mer än vad man kan säga om merparten av svensk film. Det egenartade och udda är per definition mer intressant än det strömlinjeformade.

Det finns otaliga exempel där en sån här anti-estetik kittlar sinnena, det första som dyker upp i skallen är redan nämnde David Lynchs Eraserhead (som i och för sig är helt bananas) men där leder fotografiet in oss i ett råddigt psyke och en gåtfull historia, här gör det bara att det blir ännu svårare att få syn på den redan från början tunna intrigen.

Nå, något måste också sägas om det ambitiösa ljudarbetet – som är av svårartad tinnitus-art. Olika suggestivt störande läten lotsar oss fram, ger obehagliga associationer, skapar neurotisk stämning: Värst är det där smaskande cunnilingus -ljudet som uppstår när en affärsman betjänar Nojets nedre regioner. Det kommer sannolikt följa med mig ned i graven.