Cocktailparty hos den franska kultureliten, och dess hang-arounds. Det kulturkrockas och klasskraschas i varje hörn. I sällskap av kameran glider vi runt från sällskap till sällskap, avlyssnar en väl avvägd mängd småkonflikter. Det är stad mot land, generation mot generation, låg- mot högkultur – ja, ett minglande mikrokosmos som bildar fond för ett litet drama om… ja, vaddå?

Inte mycket, och samtidigt det mesta. Människans fåniga krumsprång. Ett glas bubbel i en filantropisk skål för samtiden.

Partajet befolkas mestadels av medelåldringar som på något sätt är knutna till värdinnan, som är producent för en lättsam talkshow, hennes syster Hélène (Agnes Jaoui själv) och dennas ex-man, Castro – som dessutom är programledare för nämnda tv-show.

Där finns också TV-kanalens unga stjärna Biggiestar som har med sig sitt coola entourage, ett gäng som Castro inte förstår sig på.

– Vad är det för speciellt med honom?

– Han har 10 miljoner likes på Internet!

– Men vad gör han då?

– Ingenting…

Det är lätt att skratta åt – och ibland med – den gamle Kulturmannen Castro som inte förstår att han är gårdagens nyheter. Men det är inte bara han som får en mental hudflängning här, eller kanske snarare en lättare örfil, det här är en snäll cineastisk sammankomst utan större bett, men som ändå med viftande svans gläfser åt alla håll (sorry, vet inte var alla hundassociationer kommer från).

Nä, ingen kommer undan i denna underhållande men i ärlighetens namn lite väl publikfriande salongskomedi.

Den dryge Castro spelas av Jaouis ständige filmiska bundsförvant (och tidigare make) Jean-Pierre Bacri, som också har skrivit manus med sitt ex. De räds inte att sälja på oss även de simplaste krumelurerna, som den där polske mannen vars groteska brytning genererar lika enkla skämt som de om mannen som klämmer åt alldeles för hårt när han skakar hand. Men det funkar! Tack vare Agnes Jaouis lätta och vältajmade regihandlag.

Vill man ha lite mer kulturkött på filmbenen ska man se Agnes Jaouis regidebut I andras ögon, som är en tematisk släkting till Trädgårdsfesten, men som går djupare in i ett färre antal rollfigurer (även där med Jean-Pierre Bacri). Det är fortfarande skådespelaren och filmmakarens främsta bidrag till historien men det här duger gott som frankofil förströelse för stunden.