Och nu över till något helt annat. Efter den mentalt skräniga flygplansfarsen ”Kära passagerare” kommer den spanske nestorn här med dess veritabla motsats: En melankolisk berättelse, baserad på nobelprisvinnaren Alice Munros noveller, om en kvinna i övre medelåldern som ser tillbaka på sitt liv och försöker förstå vad det var som gjorde att hennes dotter inte vill veta av henne.

I snyggt saxade scener följer vi Julieta från nyförälskad, till ung änka och fram till nutid där den fundamentalt sorgsna Julieta skriver den dagbok vars iscensättning vi sitter och tittar på. Sålunda ett fyndigt cirkulärt berättande, som ofta hos Almodóvar.

Här har han valt att låta två skådespelerskor göra huvudrollen (den äldre görs av en av regissörens gamla favoriter Rossy De Palma) vilket gör att vi slipper kladdigt åldersmink men också hjälper till att skapa en psykologisk distans mellan Julietas två eror, före och efter hennes livs största tragedi.

Vi är i känt Almodóvar-territorium. Kvinnan, modern, står i centrum, färgerna är djupa, det sammetsröda går som en röd (hrm…) tråd genom filmens estetik – och ett antal personer hamnar under berättelsens gång i koma. Han gillar att lägga folk i koma, den gode Pedro (som i ”Tala till henne”, ”Kika” m fl). Kanske lite för mycket. Eller driver han med sina egna dramaturgiska genvägar, genom oss? I så fall är det väldigt internt.

Nå. Annars är det som sagt inte en munter tillställning. Som ofta tidigare går filmmakaren Almodóvar en skicklig balansakt på tunna gränsen mellan det förhöjda relationsdramat och den bjärta såpan. Men den här gången i en mer återhållen skapelse där sång- och dansmannen framstår som en – ursäkta en svordom i Almodóvar-kyrkan – mogen man.

Jo, glosan ter sig malplacerad i ett omdöme om spanjorens verk men ”Julieta” levereras med klart mindre gester än vanligt. Den emotionella bergochdalbanan har lägre toppar och högre dalar, och här handlar det inte lika mycket om passion, som om åldrande och föräldraskap.

Regissören säger själv i en intervju att han medvetet har siktat mer på drama än melodram, att han tvingat sig själv att fimpa alla skämt som dykt upp i huvudet under manusarbetet, och han håller det inte för otänkbart att det är Spaniens kollektiva sinnesstämning (under den ekonomiska krisen) som har sipprat in i hans filmskapande.

Den gamle normrebellen och gender-bendern från 80- och 90-talen känns med andra ord extremt långt borta, vilket i och för sig är logiskt, och en aning trist.

Men sevärt och lagom engagerande är det såklart ändå. Almodóvar har ju en väldigt hög lägstanivå.