Den timide marockanske skräddaren Halim får utlopp för sin fysiska åtrå på ett lokalt hamam med privata bås. Hemma väntar hustrun Mina. De har varit gifta länge och han håller mycket av henne, men är oförmögen att ge henne den äktenskapliga närhet som hon längtar efter.

När en ny, ung lärling med öm blick börjar i deras lilla skrädderi är Mina inte sen med att notera förändringen i sin make. Halim gör allt för att kväva känslorna men de kommer ändå fram, i de detaljrika och praktfulla silkeskaftanerna han syr.

Det är givetvis symboliskt laddat. Kamerans långsamma svepningar över fingrar som varsamt smeker mjuka tyger för tankarna till sensuell beröring. Närbilder på nyskalade mandariner som blottar sitt saftiga inre har en sexuell underton. Fysiska akter visas bara genom antydningar, de få gånger då huvudpersonerna rör vid varandra är det genom en omfamning bakifrån, som för att betona det förbjudna, nästan skamliga i det hela.

I Marocko kan den som ertappas i en homosexuell situation fortfarande straffas med flera år i fängelse. Det är alltså en ytterst konservativ miljö som Halim och Mina rör sig i. Och i sådana kan även de minsta avvikelser få stora konsekvenser.

I Halims skrädderi är symaskiner förbjudna. Man ska sy med respekt för tradition. I hemmet är det Mina som städar och lagar mat. När Halim i en scen lagar mat åt sin hustru säger den handlingen mer än vad en dialog hade kunnat uttrycka.

Det gör också Minas känslospel. Snabbt plockar hon upp hotet som den unga lärlingen utgör. Hennes pendlande mellan svek och ömhet utgör filmens hjärta, snarare än Halims identitetsskapande. Som han instruerar den unga Youssef vid ett tillfälle: ”Om du klipper för mycket finns ingen återvändo”.

Men den känslomässiga återhållsamheten och det långsamma tempot har ett pris. Filmens längd på två timmar är en halvtimme för mycket. Även om filmens sista scen, med det tydliga budskapet om att inte rädas kärleken och att det finns plats för både tradition och förnyelse i ett samhälle, är sevärd i sin rörande enkelhet.