Under första världskriget kidnappade den franska staten unga afrikanska män från deras hembyar, transporterade dem över Medelhavet och tvingade ner dem i det första världskrigets skyttegravar. Ett fasansfullt, kolonialt maktmissbruk.

Sålunda en mörkt pulserande premiss som kunde, borde, ha blivit en slagfärdig film, men tyvärr icke.

Franske stjärnan Omar Sy (”Lupin”) sätter här på sig turbanen och spelar bybon som, när hans son blir tvångsrekryterad av fransmännen, frivilligt tar värvning. För att på så sätt kunna skydda sonen mot krigets fasor.

Vi fick sinnet fullt av det första världskrigets fasor i och med förra årets fenomenalt otäcka och Oscars-nominerade nyfilmatisering av ”På västfronten intet nytt” – och jämfört med den har ”Fader och soldat” inte mycket att sätta emot. Snarare ter sig dess skapare Mathieu Vadepied ointresserad av bataljerna. Vilket naggar engagemanget i kanten men okej, om man vill vara snäll kan man tolka det som ett kongenialt grepp som ska ge en vink om hur lite motiverade de sjanghajade afrikanerna var att strida för en nation som ockuperar deras hemland.

Men manus och regi bryr sig inte om den vinkeln heller. Om man som undertecknad väntar sig en realistisk spark i kolonialismens skrev blir man besviken. Här blir det mest en fond mot vilken en förutsägbar och fyrkantig pappa-son-relation spelas ut.

Det här är kort sagt en film med koncentrationssvårigheter, som inte riktigt vet var berättelsens fokus ligger. Lite krig, lite pappa-son, lite kärlek (pyttelite), lite kolonialismkritik.

Som dessutom struntar i att skildra mentala processer bakom vitala delar av intrigen.

Det är som att någon producent ropat från sin pengabinge att ”Mon Dieu! Le film är på tok för lång! Skär bort alla transportscener!”

Eller så var det bara ett mindre begåvat manus.

Hur som helst kan man känna fantomsmärtorna från de scener som borde ha varit där, och en premiss som aldrig fick nå sin potential.