Vissa filmer balanserar på randen till det vidrigas avgrund. Paul Verhoevens gamla våldsmjukporris Basic Instinct trillar rakt ner i ett sexistiskt träsk, men hans nya hyllade ”Elle” står kvar och vinglar där på kanten.

Det kommer skrivas avhandlingar om ”Elle”, i alla fall en drös med uppsatser. Om övergreppen, offerpsykologin och huruvida våldtäkterna är manliga fantasier eller rasande feministiska skildringar. Den är varken sympatisk eller enkel lättsam, men mycket intressant och omöjlig att värja sig mot.

”Elle” inleds brutalt med att den medelålders Michèle blir misshandlad och våldtagen i sitt hem av en maskerad inkräktare. Efter våldtäkten sopar hon upp krossat porslin, slänger sin klänning, tar ett bad och beställer sushi. Dagen efter är hon tillbaka som chef på egna företaget som tjänar stora pengar på ytterst misogyna datorspel. Det tar flera dagar innan hon på en middag berättar för sina vänner om våldtäkten och då gör hon det lika rättframt och osentimentalt som hon driver sitt företag.

Filmen beskrivs som en ”våldtäkt och hämnd”-historia. Våldtäkt är det, utan tvivel. Däremot är det mer oklart med hämnden. Det går inte riktigt att förstå Michèles handlingar utan den bakgrund av katolicism, självplågeri, familjetragedi, nedärvd synd, hat och sonande av brott som ytterst långsamt blir synlig. Vändningarna är oförutsägbara och provocerande, men blir mer begripliga ju längre in i filmen vi kommer.  

Det är plågsamt att se Michèle återskapa övergreppen, och jag är inte säker på att Paul Verhoeven helt lyckats styra undan den så vanliga våldtäktsskildringen som blandar ihop njutning och våld, övergrepp och erotik. Däremot är han mycket noga med att inte sexualisera den våldtäkt som sker i början. Kameran står stilla, visar inte onödigt mycket och undgår att objektifiera Michèles halvt avklädda kropp.

Mer tvivelaktigt är det som sagt på andra ställen, där blandningen mellan våld och njutning är flytande. Som tur är räddar Isabelle Hupperts magnifika rollgestaltning ”Elle” från klavertramp och sexualiserade våldtäktsfantasier. Frankrikes grande dame som jag tycker trampat på i samma roller de senaste åren (alltid bra, kompetent, kylig och elegant), får här spela ut all sin styrka. Hon är lika iskall som vanligt, men med ett djup och en historia som gör hennes ansiktsryckningar och snabba rörelsemönster fullproppade med betydelse.

Holländske Paul Verhoeven har ett ytterst blandat CV, med filmer som Starship Troopers, Robocop och Basic Instinct. Han är en genreöverskridande och ojämn auteur, men konstant i sitt mörker. Han har minst sagt jobbat lite med ”den manliga blicken” sedan Basic Instinct. Kvinnosynen är bättre, däremot är Verhoevens manssyn fortfarande knappast någon vidare upplyftande bekantskap. Män är antingen inkompetenta mesar, som Michèles son, eller framgångsrika sadister.

Trots repriserade övergrepp och deppig manssyn har ”Elle” ett ganska ljust slut. I en nyckelscen säger Michèle till sin väninna: ”Skam hindrar oss inte från någonting alls”. Och det är ju också ett sätt att ta makt över sitt liv.