”Wannsee 1942” återskapar den torra konferensen som till formen lika gärna kunde handla om översikt av parkeringsregler i trafiknämnden eller om en skrivelse i ett par föreningsstadgar. Här finns mötesteknik, bilagor, talarordning och meningsskiljaktigheter.

Nu handlar det om det bästa sättet att mörda elva miljoner människor. De tidigare judelagarna som framtagits i Nürnberg behöver skärpas. ”Judefrågan kan anses löst först efter en total biologisk utrensning av all judendom fram till Uralbergen”.

Det är stillsamt och fruktansvärt.

Det är en svår balansakt att skildra avhumanisering och cynism utan att berättelsen själv blir cynisk. Matti Geshonnecks film lyckas väl. Framför allt genom det snustorra språket, en uppvisning av den propaganda som den judiska språkforskaren Victor Klemperer analyserat i boken ”Tredje rikets språk”. 

Den täta, avhumaniserande dialogen är hämtad från det prydliga mötesprotokoll som fördes av Förintelsearkitekten Adolf Eichmanns milda sekreterare Ingeburg Werlemann, tillika den enda kvinnan i församlingen. 

Med historien som facit skapar det torra planerandet och begrepp som ”specialbehandling” och ”slutgiltig lösning” en krock som sätter sig som en fysisk smärta i magen.

Under herrarnas svala dryftande och högst effektiva mötesteknik bubblar interna strider, personliga karriärer och ilska över bordsplaceringen. SS, Gestapo och säkerhetsministeriet har medvind, de politiska tjänstemännen och byråkraterna försöker bromsa massmordets framfart med hänvisning till befintliga lagar.

Mötesordförande är Reinhard Heydrich, chef för säkerhetsministeriet. En maktspelare och diplomat ut i fingerspetsarna, gestaltad till perfektion av Philipp Hochmair. Med mjuk stämma och järnhand, avväpnar han kritikerna och lotsar konferensen i hamn med ett varmt leende. 

Allt sitter. Skådespeleri, tempo, kameravinklar och det effektiva sätt folkmordet planeras gör detta ohyggliga kammarspel till en chockerande nagelbitare.