Shoplifters var Hirokazu Kore-Edas sjunde film som tävlade på filmfestivalen i Cannes. 2013 vann han Juryns pris, motsvarande tredje pris, för familjedramat Sådan fader, sådan son. Men fem år senare har han nu kammat hem det mest åtråvärda priset på Rivierans filmfest.
Stillsamt och innerligt berättar Kore-Eda historien om en familj som tvingas till snatteri på grund av deras svåra ekonomiska situation. De bor ihop över generationer och alla drar sitt strå till stacken för att familjen ska hålla sig på fötter.
Familjens dynamik förändras
En dag hittar de ett barn på gatan. Vintern är runt hörnet och de har inte hjärta nog att lämna den lilla flickan utan tar med henne hem. De beslutar sig för att behålla henne och ta hand om henne men det är också då som familjens dynamik börjar förändras och saker som sopats under mattan kommer fram i ljuset.
Inspirationen till den gripande berättelsen om familjen i samhällets utkant fick Hirokazu Kore-Eda från inslag på japansk TV om familjer som tvingades till snatteri eller pensionsförskingring för att få ekonomin att gå ihop. Men det handlade också om att utforska en familjedynamik.
– När jag gjorde min film Sådan far, sådan son var det ett utforskande för att se om en familj skapas av blodsband eller genom den tid som vi tillbringar tillsammans. Och jag ville ta den frågan vidare med den här filmen. Och om en familj kan skapas utan blodsband kan den samhörigheten vara ännu starkare än en familj med biologiska band?, säger Hirokazu Kore-Eda till Kulturnyheterna.
Har många idéer på gång
Med filmer som Systrarna (2015), Efter stormen (2016) och Sådan far, sådan son (2013) har Kore-Eda gjort sig känd för att gärna uppehålla sig vid de dramatiska händelser som kan ske inom en familj. Det är ett mycket medvetet beslut enligt honom själv.
– Efter att jag gjorde min film Still walking (2008) bestämde jag mig för att smalna av det jag berättar om till det som intresserar mig som individ, pappa och make och berätta mina historier i en intim miljö, som ett drama i hemmiljö. Det är det som jag har gjort under de senaste tio åren, säger Hirokazu Kore-Eda.
– Men med den här filmen har jag återvänt till det jag gjorde med Barnen som inte fanns (2004), där perspektivet är lite vidare och öppnare för att det utforskar gränslinjen mellan familjen och samhället.
Hirokazu Kore-Eda är mycket produktiv och har under de senaste fem åren gjort en film per år och idéerna verkar inte sluta komma till honom.
– Jag har minst fem, sex olika historier som jag gärna skulle vilja berätta. Alla kommer inte att bli filmer men det finns många historier som jag jobbar på.